Vem bestämmer?

Idag ska vi fira nyår. Inga gäster som vanligt. Nä så blir det ju när man är eremit som jag. Fast det är jag ju inte heller. Men jag vill liksom bara att någon annan ska ta tag i saker. Men i alla fall maten. Min min frågade häromdagen vad vi ska äta, kanske avokado med fyllning till förrätt. Nä jag vill ha Toast skagen. Okej sa han. Ska vi ha Hasselbackspotatis med något kött sen. Nej potatisgratäng ska vi ha. Det vill barnen och sen marängsviss. Okej, sa han. Ibland har han inget att säga till om.

Han jobbar och vi bestämmer en massa under tiden. Så är det bara.

Slalombacken

Jag tog med mig barnen till slalombacken på andra sidan skogen häromdagen. Det höll inte på att gå. Innan alla skidor och pjäxor var återfunna, alla hade ätit något, fikaväskan var packad och alla hade fått på sig kläder så var klockan ganska så mycket. Då var det bara det där lilla problemet med vår bagagelucka i bilen som har frusit fast sen den där servicen (för 4000kr). Dom måste ha använt någon vätska som sen frös när bilen kom ut. Och vår bil står ju alltid ute för den gå inte in i något garage. Och jag visste ju att den frusit fast, men jag hade glömt. Glömt. Jag var tvungen att få in vagnen där för att vi skulle kunna åka iväg. Men ibland blir jag så envis så jag klarar saker bara därför. Jag fick upp den efter att den suttit fast i två veckor. Vi kom iväg och det var kallt men mysigt. Fast nu vet vi också att Signes pjäxor är för små.

Ny familjemedlem

Ella har byggt en spargris tillsammans med en kompis för att samla pengar till ett äventyrsbad. Och hon behöver lära sig spara och det behöver jag och min man också nu när vi ska flytta till dyrare hus. Jag tänker på pengar just nu. Jag funderar hit och dit och så plötsligt så kommer det en räkning på 4000 för bilservice. Hur kan det kosta så mycket? Eller flickornas ridning 3000 var för en termin. Men samtidigt känner jag ändå att det är lyxproblem för jag handlar en massa kravmärkt, beställer från Gudrun Sjödén för ofta. Fast Det vill jag ju också. Men kanske ändå att man skulle ha en sån där giraff.

Längtan

Jag har verkligen alltid längtat efter en syster. I mina lekar när jag var barn hade alla familjer 10 barn och en massa systrar i varje familj. Familjerna bodde överallt i världen i olika hus som jag fantiserade ihop. När blev äldre läste jag böcker om det istället och nu när jag blivit jätte gammal, för att vara jag i alla fall, så börjar jag inse fakta. Ingen syster, men fyra döttrar. Och när dom bråkar då blir jag så ledsen, för dom har ju varandra. Att dom inte förstår det jämt alltså liksom.

Att leva nu

Majken och Ester är fullständigt ljuvliga just nu. Upplever allt så starkt. Åren har gjort mig mer ödmjuk, mer medveten om livets gång.

Tänk om jag hade haft en syster. Å vad jag önskar mig det.

Syrror kollar TV

Liten lucia

Signe som lucia, fast det var ju ett tag sedan. Ensam lussade hon för oss. Bakom henne står spjälsängen och där ligger Ester nu sen tre nätter tillbaka och så har vi klämt in en annan säng i lilla sovrummet och där ligger Majken. Min man bestämde sig för att nu kan dom väl börja ligga i egna sängar för han får inte plats i sängen och sover på madrass eller soffa eller i någon av storbarnens säng. Men i natt har han ändå legat någon annanstans för mina två äldsta barn var oroliga och hamnade i min säng och på madrassen nedanför och sen hamnade Majken och Ester bredvid mig också för dom blev ju hungriga. Numera ammar dom bara på natten fast Majken hon försöker på kvällen och drar i tröjan och säger "dåva" (sova). Men jag känner att nej inte amma två fortfarande på kvällen. Jag orkar inte riktigt. Men dom sover faktiskt ganska bra i egna sängar. Väcker inte varandra lika lätt. Och jag får väl vänja mig. Första natten kändes det superkonstigt. Jag kände mig halv.

Sova

Vi sover så länge på morgonen. I morse trodde jag det var mitt i natten när jag steg upp. Det var det inte utan mer än morgon, tjugo över åtta och Majken och Ester sover som stockar. Vilka bäbisar. Inte så lätt att lägga dom på dan då precis. Och ännu har två i familjen inte stigit upp. Igår tittade vi på film som jag hade lånat på bibblan, Bröderna Karlsson. Nä känner jag. Lite fånig och jobbig att se med barnen, knappast ens lämplig. Det där med familjefilm är svårt. Har ni några tips, den ska passa från 8 år till 43 år ungefär.

Handla

Jag och Ernst har handlat på OBS eller Coop som det heter nu sedan en tid tillbaka, 10 år eller nått. Ernst var bara ljuvlig och hjälpsam som han är när han är på bra humör. Hjälpte till efter ett tag när han hade spanat på leksaker, tidningar och tejp till hans bandyklubba. Han hämtade tomater, gurka, chips och hjälpte till att lägga upp på bandet. Men allt det andra, det som också är livet, det gör mig ledsen just nu. Barn i kundvagnar som skriker och föräldrar som är trötta. Och jag känner igen mig så det är inte så att jag skulle göra det bättre själv. Men ändå vad är det för konstig tid vi lever i. Handla tokmycket på stora köpcentrum sent på kvällen med jätte trötta barn. Och sen kassakön som är lång och man hör vad folk säger, fast man kanske inte borde. Men hur är det, säger någon till nån som hon inte sett på länge. Jo bra, säger han. Och man förstår att han ska flytta ihop med någon, någon som har blivit svårt misshandlad av sin förra man. Och hon har barn. Och kvinnan säger att tur att hon har träffat någon som är snäll nu. Och jag tänker att det får han då verkligen se till att vara.

Kört fast

Jag har kört fast. Ältar, ältar, ältar. Igår jobbade jag också. Kändes som att åka att jobba mitt i julafton. Hur kunde jag komma på att jag skulle det? Fast annars skulle ju någon annan behöva jobba "min kväll".

Idag har jag gjort något modigt, fast jag säger inte vad.

Och så är jag hemma och ledig idag. Idag sa min 13-åring något till mig. Han sa ungefär: Mamma du måste ha det jobbigt med att sälja hus, städa, jobba, ta hand om Majken och Ester och alla oss andra, laga mat. Satt han där och sa, han som knappt brukar orka göra sitt eget kvällsfika. Det kändes som att jag aldrig var så där klok och förstående i samma ålder. Och samtidigt vill jag ju inte att han ska känna att han är till besvär eller någon annan av barnen heller. Före det är ju dom som är livet. Absolut dom och ändå så drunknar jag ibland i allt det andra. Mina tankar blir mörka och jag tänker på det som inte fungerar istället för det andra.

Men ändå, att han sa det till mig just idag när tårarna tyvärr trillar både här och där.

Idag har det varit en lugn dag. Jag har läst en bok min man fick i julklapp av sitt jobb, Mia Skäringer. Jätte, jätte bra. Sitter och funderar på den nu. Och Signe har läst sina hästböcker och Ella en sorglig bok hon fick. Ernst har haft några kriser när det inte gick som han ville i Singstar som dom fick i julklapp. Han vill att det ska gå jätte bra annars blir han så besviken, men det går över ganska fort. Vi har ätit julmat igen. Och det var gott, men nu känner jag mig väldigt nöjd med en del av det. Och jag har kryddat Majken och Esters risgrynsgröt med cayenne peppar istället för Kanel. Majken sköt tallriken långt bort och jag tyckte det var konstigt: Men du som gillar så mycket, oj vad gott, sa jag och tog en tugga. Först var det som vanligt och sen blev det så starkt. Och jag tänkte att det kanske var maskindiskmedel på skeden (som jag är så rädd för) men så kom jag på det. Inte konstigt att hon sköt bort tallriken. Hon såg ganska allvarlig ut men ändå inte ledsen eller arg. Mest så där fundersam som att hon tänkte: Tycker mamma att vi ska äta det här???? Och Majken har lekt med dotti som hon gillar så mycket. Hon bär den, klappar den på huvudet, kör den i dockvagn och idag har hon till och med börjat hoppa med den.

Julafton

Kyrkan, ute, inne, vänta, klappar, äta, nya pyjamasar, bli lite sorgsen, krusat hår, julklappsboken, ligga på soffan i hög, trött.

God jul

till alla. Jag älskar huset när det är jul. Hur ska jag kunna flytta? Vill inte alls just nu. Tänkte dystra tankar under hela Karl-Bertil Jonssons julafton, men bara då. Resten av julaftonen var fin och vår alldeles egna.

Men vi höll inte på att hitta någon gran. Slut överallt. Tillslut så hittade jag en nätad specialgran på Plantagen. Jag fick rabatt för jag köpte grisen i säcken. Den är kort men tjock och samtidigt underbar. Man skulle alltid ha gran inne. Så fint.

Om julförberedelser och sånt

Jag tycker att det är svårt att få till det med två snart tvååringar i huset. Jätte svårt. Bära dom hinner jag, men inte så mycket mer. Hur i all sin dar ska vi få till julen? Men å andra sidan så har Signe och Ella gjort knäck och ischoklad tre gånger. Om inte annat så har vi det och min man gravade lax för någon vecka sedan och imorgon kommer vår grönsaksleverans och där finns både rödkål och klementiner.

Vad fattas då? Vad har ni för något som ni absolut inte kan vara utan på julbordet?

Jullov

Jullov har vi. Vi smygstartade med adventsfika/julfika hos grannarna. Jag tycker så mycket om mina grannar som råkar vara min mans barndomskompis från Sundsvall (alltså en av grannarna). Visst är världen liten? Dom hamnade i Umeå båda två, i husen bredvid varandra. Och Majken vill sitta i hans famn hela tiden och kramas. Jag höll på att tappa hakan. Sån kärlek har hon aldrig visat någon utanför familjen. Och snart får dom sitt tredje barn och jag fick känna på bäbismagen.
Och sen somnade jag bredvid barnen framför Harry Potterfilm. Min man var så trött och ville sova för han har inte jullov, men vad ska man göra när fyra barn sitter bänkade vid Harry Potter och mamman somnar och går och lägger sig. Men snart är alla lediga.

Trubbel

Det blir ingen husaffär. Inte före jul i alla fall. Och kanske blir det ingen överhuvudtaget. En familj i dagsläget vill köpa vårat hus. Fast vi vill ha en viss summa och dom vill vänta. Jag kände mig upprörd idag för hur det kan bli. Inte på någon speciell person, utan bara hur det kan bli. Hur jag så himla länge känt att vi borde ha lite större, men aldrig vågat slå till. Och så gör vi det till slut på ett hus som inte ens är tillräckligt stort, men i alla fall har fler duschar och med en ganska god möjlighet att få ett sovrum till. Och så kan vi inte sälja vårt. Så typiskt. Och lite konstigt på något sätt. Folk måste ha tyckt att vi bodde risigt. Och ändå har vi ett underbart kök, en fantastisk vildvuxen tomt med hallon i massor, ett stort vardagsrum. Men då är det ju det där som måste göras. Och det mest akuta är att det kommit in fukt i ett rum i källaren. Och det har jag faktiskt känt fast inte riktigt vetat om det bara är någon källardoft, fast jag borde ju förstått att det var något annat eftersom det alltid bara luktat i just det rummet och mest när det varit för kallt därinne. Så det rummet behöver gås igenom. Ja om det nu inte blir så att vi kan sälja huset så får vi bo kvar och göra det och kanske bygga ut. Fast det var just det vi kände att vi inte orkade, alltså bygga ut. Fast hur blir det om man måste sälja ett hus man precis köpt? Kanske lite dyrt.

Vi får se i januari då vi provar igen. Fast så konstigt allting blev. Fast jag tänker inte deppa ihop nu. Tänker inte. Jag har så himla fina barn. Så det så. Hus materiella ting. Barn mycket, mycket viktigare. Och jag tänker inte låta mig påverkas av det här och bli en otroligt sorgsen mamma. Tänker inte.

Överdrev lite

Jag överdrev, det är ju folk som är intresserade av vårat hus. Och det är inte hela världen att behöva städa lite extra. Det är ju inte så att jag städat ihjäl mig under min levnad.

Det som är jobbigast just nu egentligen är någon ledsnad jag har i mig. Kanske över hur saker blir och man kan inte riktigt påverka. Att jag har levt ganska länge nu, att mycket är bakom mig. Allra mest sorgligt är att så mycket av barnens liv tillsammans med oss är bakom oss. Att en är tretton år. Att det är fantastiskt, men också sorgligt. Att det går fort. Att man inte alltid är nöjd med sig själv. Det är jobbigt att föräldraledigheten är över. Men det är också kul att jobba. Fast otroligt jobbigt att passa tider och passa in. Att säga rätt och tänka rätt. Att vara lagom. Att finna glädjen i vardagen. I den där morgonstunden när alla är missnöjda och både jag och min man börjar åtta. Att komma försent till allt och till exempel till alla personalmöten. Ja att allt är så himla svårt ibland.

Fina ögonblick

Barnen börjar bli stora, alltså dom stora och då är det inte så lätt att skriva om dom. Vad dom gör och vad dom säger. Men nu bara måste jag ändå. Så jag inte ska glömma. Igår när jag hämtade E och S på skolan så var vi länge i hallen och letade saker, pratade med fröken, klädde på oss. Då kom en annan fröken in. Och spanade efter sina skor. Någon hade flyttat dom och dom var långt borta och hallen var blöt. Fast hon sa inget om det, men då gick Ernst och hämtade skorna och ställde dom precis vi hennes fötter. Bara så där. Han liksom fattade att hon inte ville gå där på det där blöta golvet. Jag kände hur jag blev stolt, superstolt inombords. Och idag i bilen så lyssnade min man och E på en låt som han tycker är så bra. Då säger han till min man: Jag börjar nästan gråta när jag hör den här låten.

Fina E. Fina finfina.

Huset

del en 15 eller något åt det hållet. Så var det husvisning idag igen. Vilket innebar städa halva natten och hela morgonen, vilket innebar att jag inte sov i natt, vilket innebar att jag har varit sur idag. Maria som är sur är inte så rolig. Och nu ångrar jag att vi ska sälja. Blev som less på allt. Vill ingen ha vårat fina hus? Dom kanske bara ser skavankerna. Just nu ser jag bara det fina. Men jag förstår ju att det finns en del skavanker. Jag förstår ju det. Men ändå. Det är fint också. Tycker vi, säger min man, kanske inte alla andra

Och så åt vi julbord på jobbet och efteråt så kom tröttheten. Så tung. Men ännu är jag vaken. Det går ju att inte sova en natt om det inte var för det där att jag blir så sur och tvärtemotig. Och säger sånt som man kanske bara borde tänka.

Men posten är ju så bra

Jag beställde igår från Waldorfbutiken. Jag beställde julklappar till dom minsta. Kritor och en fin häst och vagn i trä. Idag i brevlådan ligger det en avi att jag kan hämta ett paket på posten. Men det kan ju inte vara den, nä det kan det väl ändå inte vara. Jo, men det var det. Alltså posten är ju fantastisk. Nu tycker jag det och ångrar att jag någonsin klagat. Om jag har klagat. Fast har jag det? Jo kanske när jag fick post som tillhörde en Maria på gatan ovanför väldigt ofta. Men det här tyckte jag var helt fantastiskt. Och att Waldorfbutiken lyckades skicka det så fort. Det kanske är så här jag borde handla alla julklappar i år.

Högläsningen

Vi är hemma idag igen, men idag skulle vi vara hemma för det är vår lediga idag. Men M och E har torrhosta så vi får väl se hur resten av veckan blir. Men vad dom somnade snabbt nu på förmiddagen. Inte alls så ledsna som dom brukar. Kanske vänder det nu. Dom har ju alltid sovit ute, men på dagis sover dom inne och nu är det så kallt ute så det blir inne hemma också.

Jag har läst ut Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr. Vi läser den högt jag, Ernst och Signe, men jag var bara tvungen att smygläsa klart den för att få veta hur det skulle gå. Jag märkte nu på slutet av högläsningen att jag tycker att den är så bra och spännande så jag försöker läsa före samtidigt som jag läser högt. Det går inte. Men nu vet jag och kan vara lugn. Och E och S har flera fina högläsningsstunder kvar på boken. Dom gillar den lika mycket som jag. Imorgon läser vi ur den igen. På onsdagar hinner vi aldrig med läsningen och det är tråkigt. Jag vill läsa högt varje dag.

Tänk vad böcker är magiska ibland. Just nu vill jag bo i Glimmerdalen och klättra på fjällen och en kompis som lagar god mat och spelar fiol och så klart lära känna Tonje.

Vill inte gå och lägga sig

Majken och Ester tycker inte om att gå och lägga sig. Vi sover i samma säng och vi ligger bredvid dom tills dom somnar. Jag ammar fortfarande ibland till sömns men mindre ofta. Så jag tycker att dom borde tycka att det är mysigt. Men det tycker dom inte. Jätte omysigt och hemskt skulle man kunna sammanfatta vad dom tycker om dom hade kunnat prata. Men idag la jag dom på dan efter en lunch bestående av fiskbullar som dom älskade. Dom tog om tre gånger var. MMMM säger Ester när hon gillar och Majken liksom nickar med huvudet av välbehag. Och så bytte vi blöja, snackade lite, borstade tänderna som vi glömde borsta i morse och så gick vi och la oss. Och dom skrek inte, dom mös. Tror knappt att det är sant. Men dom tittade på mig och log och klappade alla gosedjuren som jag försöker få dom att gilla. Och det gick jätte bra i en kvart ungefär sen blev det som vanligt. Men ändå, en kvart av mys är alltid nått.

Lucia och pratet

Igår på bibblan där min man var med alla barn förutom ett sa Ester högt och tydligt Pippi. Sen när jag kom hem från jobbet sent på kvällen så sa hon Pippi flera gånger. Så högt, tydligt och självklart. Och häromdagen sa Majken lika självklart Apple.

Pratet har lossnat. Jag är hemma med krasslig Ester och pigg Majken. Igår fick jag se ett luciatåg igen efter två år utan.
Äntligen.

En rapport från en tillfällig pedant

Orkar inte beskriva veckorna som gått. Men hur jobbiga som helst. Och aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, har jag städat så mycket som nu. Och bäddat sängar innan man ska till jobbet för att det ska komma någon att kolla på huset. Och plocka undan hela tiden. Nu förstår jag hur alla pedanter får kämpa för att hålla det städat. Ska man var pedant så tror jag att man måste lägga ner ungefär tre timmar på städning och plockning varje dag. Plus matlagning på det. Och plus tvättning på det. Och plus det vanliga jobbet.

Det tar mycket tid.