Jag tänkte på det igår när jag skulle sova. Att det är någon liten del som dör i en själv när man mister sin förälder. Dom har ju sett en växa upp med allt vad det innebär och en mindre som älskar en. Helt egoistiskt som det barn man alltid är innerst inne. Och så tänker jag på vilken hemsk dotter jag varit många gånger. Men så är ju livet. Det finns ibland anledningar, ibland kanske inte, men det är också ett samspel. Men ändå önskar jag att det hade varit lite annorlunda. Att jag hade varit närmare. Men tack Gud för att jag träffat honom två gånger under dom sista månaderna. Och att vi kramades. Och pappa grät båda gångerna vi skildes som att det var sista gången. Och det var det också vet jag nu.
Men idag har det gått lite bättre. Men jag tänker på mamma. Hur ska det gå? Bara hon får det bra.
Idag har jag varit hemma med småflickorna. Stora barnen är på sina skolor. Joen på gymnasiet. Han trivs än så länge.
Vi gjorde sånt som måste göras vilket innebär att vi handlade på Willys. Hur mycket som helst och mycket ekologiskt och det blev inte ens 2000 kronor. En sån handling på Coop hade blivit flera hundra dyrare. Vi måste gå regelbundet på Willys för vår ekonomis skull.
Imorgon ska jag jobba igen. Lite jobbigt att bara bland folk igen, men kanske också bra. När man sörjer, eller när jag sörjer så sörjer jag både det jag mist och så sörjer jag det som aldrig blev. Jag vet inte vilket som är värst.
I 45 år var mina föräldrar gifta. Fatta att stå själv där då, men samtidigt tack för att dom fick så många år tillsammans.
3 kommentarer:
Kram till dig
Kan inte din mamma komma och vara hos er ett par dagar ibland? Nu kan hon lämna hemmet och skulle kanske må bra av att baka bullar med barnbarnen...
Maria, jag tänker på dig och känner med dig. Förstår den dubbla sorgen, av förlust av din pappa och av allt det som aldrig var. Svåra tankar.
Önskar dig allt gott.
Skicka en kommentar