När vi kom till mina föräldrars stuga i sommar så möttes vi av ett brev. Ett brev från en i min ursprungsfamilj och jag blev så upprörd. Jag skulle aldrig kunnat skriva ett sånt brev. Funderar på vad jag ska göra när något som det händer. Det stod listor på vad vi borde utföra för arbete på stugan. Vi skulle vara där två hela dagar + en kväll + en halvdag och vi hade med sju barn och en hund. Jag får fortfarande en klump i halsen när jag tänker på det där brevet. Ord på papper eller i mejl eller i andra sociala medier måste väljas med omsorg. Fortfarande är det en människa eller många människor som ska ta emot orden och budskapet med sin kropp och med sina känslor. Jag tror inte alla förstår det.
fredag 9 augusti 2013
När mörkret kommer
Får jag en släng av ångest. Tror att farliga saker ska hända. Hus börja brinna, barn försvinna och andra hemskheter. Jag tänker att det här måste jag jobba med och att våga flyga och förstå vad jag vill. Säga ifrån ibland och inte få ångest och känna att jag måste vara"snäll" hela tiden. Vilket inte min familj tycker att jag är hela tiden, men kravet att jag ska vara det utåt finns där. Från mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du har så rätt. Inte alla förstår ordens kraft. Och hur djupt det sårar.
Kämpar själv med förhållandet till ursprungsfamiljen och det gör ont i själen. Jag borde inte låta det få fäste inne mig, det vet jag, men det är så svårt, så svårt.
Hej
Jag kämpar också mycket med det förhållandet. Det går bra ett tag och sen så händer nått, som det här, och jag vet inte var jag ska ta vägen. Det är så svårt. Och den här kritiken mot att ha så stor familj har inte gjort saken bättre, även om ingen säger något om det. Orden har uttalats och det räcker. Och sen finns kärleken till dom. Det är svårt att hitta ett lagom-sätt med dom. Jag skickar dig en styrkekram.
Ångesten och katastoftankarna kommer som ett brev på posten när man inte kan reagera, inte kan säga ifrån. Man måste göra det, för sin egen, men också för sina barns skull. Det finns ju så många föreställningar om hur det ska vara i en familj som håller en tillbaka även när det finns all anledning i världen att reagera och bli arg och när man inte kan reagera får man surt betala för det efteråt... Men det har ju du också insett, av ditt inlägg att döma... /Annelie
Hej Annelie
Du har så rätt. Det blev inte bättre för mig med det här brevet som jag inte protestera emot. Jag kände mig redan rätt svag och så kom det. Tack för stödet.
Skicka en kommentar