På väg

Jag sitter på tåget mot Uppsala. Min pappa förlorade medvetandet i natt. Dom hade ett möte om honom tidigt i morse. Genom att amputera hans andra ben så kanske dom kan förlänga hans liv, men han har dom sista dagarna sagt att han inte vill det. Njurarna är förstörda och hans skulle behöva dialys fyra gånger i veckan, men då är hans hjärta så dåligt så att det kanske inte orkar. Och att mot hans vilja amputera benet kändes oetiskt sa läkaren som ringde till mig. Han var fin, den doktorn. Jag blev varm i hjärtat och tänkte en människa på rätt plats. Ringa till en dotter i Umeå och vara så fin, tydlig och empatisk. Och jag tror inte min pappa vill mer nu. Att han skulle vara utan ben och bunden till en dialysapparat. Nej han sa igår till mig att han har varit med länge nu. Han förstod nog att slutet hade kommit. Men oj så tungt det känns.