Så känns det just nu, alltså nattsvart. Bråk, skrik och gud vet allt. Och så känns det som jag drunknar i allt som jag måste göra. Och så tycker barnen att det är stökigt. En är arg och börjar tokstäda så en annan blir arg och släpper en korg med kläder över hela hallen. Så ett tredje barn som avskyr skrik och bråk. Och ett fjärde som varit ledsen i helgen och jag vet inte varför. Så dom små som haft en så ledsen och trött mamma på sista tiden. Och så resan med flygturen som jag inte tror att vi ska överleva. På allvar alltså, så blir det för mig. Gud hur kunde vi boka dem där resan? Så min mamma som aldrig ringer. Borde jag ringa? Vill jag? Måste jag? Varför ringer hon inte? Så en brorsa som jag aldrig pratar med, aldrig. Förutom dom få gånger per år som vi ses. Och min ilska idag när Ester ritat på sina nya skor får mig att skämmas ihjäl. Så mitt jobb. Alltså i fredags vilken dålig dag på jobbet. En som bestämmer allt och jag som känner mig som femte hjulet under vagnen. Och hela tiden hemma och på jobbet, rösten. Rösten som säger att jag inte duger till nått. Och hela tiden den där rösten i mig som säger att man måste fixa det, jobb, hem och alla relationer. Och så dom där små sakerna i livet som får en att vackla för ofta. Kan vara en tråkig kommentar, eller ingen kommentar, ett uteblivet leende, eller en utebliven fråga. Såna saker, små som nästan inte märks, men som påverkar en sån överkänslig person som jag. Jag tror att den här intresseanmälan vi skulle skicka in på jobbet har haft stor betydelse för mitt mående. För då började jag få riktiga bekymmer med sömnen. Det är nu man eller jag saknar den där extra personen i mitt liv. En varm person med en massa kärlek över till oss. Men så tänker jag att jag nog inte är så lätt att tycka om och komma nära. Och det här skriver jag inte för att bli tyckt synd om. Utan för att jag måste idag. För att det har känts gungigt under mina fötter ett tag.
4 kommentarer:
Hej Maria! Ibland blir jag verkligen helt drabbad av din blogg eftersom jag känner igen mig själv så otroligt väl. (Så sluta inte blogga!) Min situation med barnen ser förstås helt annorlunda ut eftersom jag bara har två barn och bara ett som bor hemma. Mina killar är dessutom ganska lugna, och har så alltid varit. Men ändå är det mycket i detta att vara mamma och att ha barn, små vardagliga situationer som jag kan känna igen mig i. Men framför allt är det allt detta andra du skriver om: oron, att man alltid ska befara det värsta, den dåliga kontakten med min egen mamma och sporadiska kontakten med min egen bror som jag så väl känner igen. Och alla de där sakerna hänger ju ihop. Oron kommer ju av att man inte uttrycker sig själv tillräckligt tydligt. Jag har blivit mycket bättre på det, men ibland klarar jag det inte och vips så tror jag att tåget ska spåra ur eller något liknande... Jag har också svårt att få till den ordning som jag helst vill ha och då känner jag mig oduglig och tro det eller ej, jag glömde min mans födelsedag senast han fyllde år! Det är ju inte klokt! /Annelie
Jag känner inte alls dig, men känner mycket för dig. Hur ni lyckas få ihop er vardag i er stora familj, och man känner som läsare att det finns mycket kärlek i familjen. Men det är verkligen inte konstigt att verkligheten kan skava ibland. Jag hoppas att du kommer till en punkt där du kan känna lugn för sådant som idag skapar oro. Hoppas också du fortsätter att skriva och dela dina funderingar om stort och smått. /A
Hej Annelie
Jag bara älskar att du följer min blogg och skriver så kloka, fina, förstående kommentarer. Och att du kan känna igen dig. Och jag fortsätter nog att skriva ett bra tag till. Men ibland blir känslan av ensamhet värre än innan om kommentarer uteblir för länge. Fast du orkar ju kommentera så ofta och det känns bara så fint! Fast det är ju inget tvång så klart.
Tack À för din kommentar och dina uppmuntrande ord.
Skicka en kommentar