Arg men handlingskraftig

Jag glömde mitt lösenord till bloggen. Och det blev helt förvirrande. Jag och teknik, helt hopplöst, men tillslut kom jag in på något vis. Tack för alla fina kommentarer på sista tiden . Så roligt med så många som läser och kommenterar här.

Igår fick jag en stor huspanik. Vår ventilation är troligtvis för dålig för att vår som troligtvis drabbats av kvalsterallergi, skulle inte ha fått det annars, i badrummet visade det sig att en fläkt inte funkade som den borde och i Signes rum var det plötsligt en blöt, liten fläck på väggen. Tänk att vi har köpt det här huset för nästan en miljon mer än det förra och så är det ändå saker som inte funkar. Det var i alla fall bättre ventilation i det förra och inte en endaste av barnen fick någon allergi. Så nu har jag varit sur, arg och förtvivlad men också handlingskraftig. Nu ska det sättas upp såna där fläktar, vad dom nu heter, vår snickare har försökt förstå sig på fläcken och också fått igång toafläkten. Och själv har jag vädrat och gått med tjocktröja. Inte mer kvalsterallergi här inte.

Och så har jag börjat sticka och det tänker jag fortsätta med.

Första advent

Frukost

Min favoritmånad, tror jag, eller åtminstone högtid, julen. Idag har vi gått på julmarknad och hängt upp lite stjärnor och satt fram en prickig vaxduk. Vi bakade saffransbullar med vanilj i och hade det stökigt. Precis som vanligt alltså fast lite mysigare. Det är december.

Ingen ordning på mina papper eller i mitt kök.

Ester bygger torn av olika saker som hon hittat och plockat ur kylskåpet.

På fredageftermiddag kommer Gunnar med en låda med frukt och grönsaker till oss. Alltid hur gott som helst.

Fina hyllan är full av allt möjligt, nu också en muminjulkalender som jag inte kunde motstå.

Fick kalla in Joen som medlare i ett Majken -och Estergräl när jag lagade mat.

Här på köksbordet finns lite av varje: datorn, grythandsken, dagens post, gårdagens kavel från bullbaket, omogen avokado, en sladd, en blöja, en brödrost, några bullar i ett brödfat, en tidning,

två lasagnekartonger, ett legobygge och två lasagner. Jag tror att jag håller på att förvandlas till någon som lagar mat till en stor familj. Förändringen har skett gradvis. Största klivet var när jag köpte en jättekastrull på Ikea i somras. Och tack Karolina Sparring för den här lasagnen. Aldrig annars skulle den stå på vårat matbord en fredagkväll. Men i den här häller man bara grädden rätt i köttfärssåsen.

Lite olika grejer på spisen. Endel hör hemma där andra inte.

Ester kokar kaffe.

Här fanns det också lite grejer, olika.

När dom inte kokar kaffe så diskar dom. När lasagnen var i ugnen la jag mig på kökssoffan och tittade på oordningen och tänkte som Majken brukar säga: Det gör innentin. Sen hade jag så skönt på soffan så Majken kom dit och la sig och Joen också.

Jag tror jag ska lägga mig där lite oftare.

På banken före tre

Jag sitter helt zombieaktigt i soffan. Jag längtar inte efter nån för jag är så trött, fast samtidigt jätte mycket efter Signe. Hon är så glad just nu och mysig. Hon frågar saker hela tiden. Vill veta vad vi tycker. Hon njuter av sin nya fåtölj som vi hade glömt hos grannarna sen flytten. Hon tycker om när jag hittar vantar åt henne i roliga mönster. Hon var på stan med sina två bästa vänner i lördags och handlade julklappar och fikade och åt hamburgare. Hon hade med sig 250 kronor och ganska mycket hem igen. Jag skulle nästan kunna tro att hon är lite ekonomisk. Och då brås hon inte på mig och min man utan på generationen innan, tror jag. Hon har glada, pigga ögon just nu. En period för inte alls länge sedan var dom ofta ganska arga. Det är skönt när det vänder. Fast arg kan hon bli. Jo det kan hon.

Majken fick feber i natt. Hon tog tag i båda sina fötter när hon sov och drog i dom. Så kände vi på dom och dom var alldeles heta. Nu har min man varit hemma halva dagen och halva jag. Jag gick upp fem i morse för jag skulle förbereda en grej. En prata-inför-vuxna grej. Kunde inte riktigt sova på grund av det. Men det var inte så farligt. Dom var riktigt snälla. Sen berättade jag snabbt en saga för en etta och sen skulle jag hämta min fjortonåring som ska få bankkort.

Alltså banker stänger tre, förutom torsdagar. Så är det och så har det alltid varit. Han fick nu ta ledigt från lite lektioner för att göra det här. Förra veckan testade vi för då kunde båda en dag mitt på dagen, men då skulle ju båda föräldrarna skriva på. Hem igen och så har vi försökt hitta en tid. Tillslut blev det idag, på skoltid, som min man skulle åka med honom. Men sen blev det jag ändå för den här febern kom emellan. Han kan bli ganska tjatig när han vill något. En bra egenskap, tror jag. Så nu har han snart ett kort och egen ekonomi. Han är också ekonomisk. Två ekonomiska av åtta och Majken och Ester vet vi ju inte ännu hur dom blir. Det är väl ganska bra ändå.

Men det här med banker och att dom stänger tre. Varför måste mataffärer ha öppet till tio på kvällen. nästan alla dagar, året runt. Det är faktiskt synd om dom som jobbar. Vi borde kunna få tag på mat ändå.

Liten hälsar på stor

Ernst var och hälsade på mormor och morfar när jag var i Stockholm. Första gången något av våra barn gjort något sånt. Mormor grät när vi klev av bussen, så lycklig blev hon. Efteråt var det så tomt hemma hos dom, med sorg i hjärtat bäddade hon sängen han legat i. Jag blev glad över att dom fick ta del av mitt barn ett tag och att han fick träffa dom. Han har lätt för att anpassa sig och är oftast väldigt vänligt sinnad. Han finner sig i dom flesta situationer och trivs med dom flesta människor. Han kan trivas fast det inte händer så mycket. Han kan sitta läsa DN precis som mormor och morfar älskar att göra. Själv klarar jag inte av att läsa en dagstidning. Tyvärr. Jag kan bara läsa reportage, helst i intervjuform, om olika personer. Eller om mat. Ja och kanske lite till. Och han fick önska mat, Kalops, och gå och handla med mormor, träffa min fantastiska 82-åriga moster som inte allas verkar vara så gammal (enligt Ernst). Han fick åka och bada på fyrishov med min brorsa och hans barn som kom åkandes från Stockholm.

Vad ville jag säga med det här? Jo att jag egentligen tror att man ska bo nära varandra så att man får bygga en egen relation med sina barnbarn. Inte alltid umgås tillsammans där föräldrarna finns. Speciellt om man har haft lite krångliga relationer inom familjen. Jag skulle verkligen unna mina föräldrar att dom fick träffa mina barn mer. Fast jag tror inte att jag alltid ska vara med och lägga mig i. För det gör jag, ibland snällt och ibland argt. Nu träffas vi allihopa 3-4 gånger per år, tokigt lite egentligen. Och nu är min pappa så sjuk så man vet ingenting. Det känns också så outhärdligt sorgligt.

Lite mindre gnällig

Nu tyckte jag nästan att mitt förra inlägg lät lite gnälligt och ogeneröst. Vi som har så fina vänner. Så det var inte ni som inte har ställt upp. Vissa saker glömmer man ju aldrig, som när Jörgen och Ulrika kom med en hel måltid till oss när Ernst och Signe var nyfödda. Grönsakslasagne. Eller när Peter levererade välling till en helt magsjuk familj och skottade gården. Eller Ulla och Jan och Henrik och Elisabet som kom med middagar nu när vi flyttade hit till huset. Dom måltiderna glömmer man aldrig. Eller när Aurora var med Joen och Ella hur länge som helst när Ernst och Signe föddes. Och Peter som var här på kvällen när Majken och Ester föddes. Eller var det natten också, jag minns inte. Eller Micke som hjälpte oss med flytten så mycket så det var inte riktigt klokt. Till och med så städade han källaren med Bengt. Och Jenny och Stina som har fått ta hand om allt själv för att vi har fött barn och varit magsjuka och behövt barnvakt. Och Frida som var med Joen när Ella föddes och jag hade skrivit värsta, långa instruktionsbrevet. Eller Jenny och Lina som bjöd mig på restaurang när jag fyllde år. Eller Frida och Andreas som fick ta hand om två barn när jag åkte in på sjukhuset med Signe som satte en pärla i halsen och Bengt var på fotbollscup med Joen flera mil bort. Ja och så farmor som städat och bakat så mycket så det inte är riktigt klokt. Och så har jag glömt hur mycket som helst förstås. Men då är det inte meningen utan beror på att just nu minns jag det här imorgon kanske andra precis lika viktiga händelser

Det jag tänkte mer på var det där med att man bor långt ifrån släkten. Jag hörde på radio om volontärer här i Umeå, pensionärer som hjälper människor. Han som pratade var extra morfar/farfar och hans fru mormor/farmor till två barn och barnens föräldrar för dom hade sina riktiga långt bort. Så himla fint det var tyckte jag. Tänk om det hade funnits för några år sedan.

Nu har jag läst sagor i drivor. Grattis och En liten fin av Anna-Klara Tidholm, en Molly-bok och sånger ur en sångbok för Majken och Ester och Danny bäst i världen för Ernst och Signe. Det var så mysigt men jag blir så oerhört trött under tiden. Precis klar för att sova och då ska man gå upp igen.

Lite sjuka och lite tankar

Vi är hemma idag. Lite sjuka. Joen blev sjuk igår och Majken blev dålig i magen. Men idag känner jag mig mest risig. Ont i huvudet och tät i näsan. I morse var vi till doktorn med Ernst om kvalsterallergin. Det är ju spännande och lite konstigt. Dom ska komma hit och dammsuga hans säng och sedan skicka det dammsugna till Göteborg för analys. När vi kom till sjukhuset och jag lyfte upp Ester så känner jag att hon inte har någon blöja. Hon klädde på sig själv i morse. Tur att det var till barnmottagningen vi skulle för där fanns det blöjor. Sjuksköterskan blev alldeles häpen att jag hade två tvillingpar. Ropade till dom andra på avdelningen: Vet ni dom har två tvillingpar! Högt och glatt. Är det verkligen så ovanligt? Sen säger hon att du har verkligen söta barn. Jag blir så himla glad när folk säger sånt där. Jag kan ibland verkligen behöva glada tillrop. Man får en liten energikick och så orkar men lite till.

Jag är inte omgiven av så många spontana människor, så jag blir bara extra glad när någon är så där. Så där som jag drömt när mina föräldrar ska komma att dom ska sätta sig ner och liksom bara omfamna alla barn. Någon bild som jag hade av hur det skulle vara. Jag har fått acceptera, och nog faktiskt kommit en bit på väg att det har inte blivit precis som jag tänkt mig med ganska många saker. Jag hade nog lite för många föreställningar om hur allt skulle vara. Vilket inte heller gjort det så enkelt för min omgivning.

Ibland tänker jag på hur vi klarade dom där åren när vi hade fyra småbarn mellan 0 och 4.5 år. Och 0 -åringarna var tvillingar. Jag hade behövt hjälp då. Faktiskt. Jag önskar hade jag hade haft ett större kontaktnät som kunde ha hjälpt oss. Jag får en klump i halsen när jag tänker på den tiden, för jag minns nästan inget.

Handling

Igår var vi ute och flängde och hamnade tillslut på Ica maxi, oftast inte kul alls, men nu var det mysigt för så många i familjen var med och alla var glada. Och så är det verkligen inte alltid. Innan vi går in så ringer jag hem till min son som vill att vi ska handla följande:

Laktosfri fil
Bananer
Müsli
Danskt rågbröd

Och vi bara, men har han blivit som Gunde Svahn eller? Jag menar det var ju ändå lördag.

Jag glömde helt bort att köpa biljetter till Katitzi-teatern som var i helgen. I måndags tänkte jag kolla om det fanns biljetter och så glömde jag bort. Men idag ringer U och har en biljett över till Ella. Tack, tack, tack. Nästa år ska jag ha ett teaterår. Så det så.

Längtar efter

En dag i veckan när vi fick uppleva lite fint höstväder på en fin höstpromenad. Jag somnade på soffan igår och sen hade jag svårt att somna om. Jag tror att det hade hänt lite för mycket under dagen.

Dom hade ju maskerad på fiolen och konsert. Det var kul, Signe var troll och Ernst monster. Under första låten hade han en mask på sig, men då hade han inte sett strängarna alls. Han fick spela på känsla, sa han.

Jag längtar efter den där föräldrakursen jag anmält mig till. Och nu ännu mer, för nu har det visat sig att båda ledarna vet jag vilka dom är och dom är jätte trevliga. En är mamma på musikskolan och henne har jag pratat mycket med. Men jag visste inte att det var hon som var en av ledarna på kursen. Hon tycker att det har varit bra kurser, dom hon haft tidigare. När första träffen är så är min man bortrest så då behöver vi barnvakt och vi har ju aldrig barnvakt. Nu har vi fått fråga världens snällaste Micke som själv har tre små barn. Man skulle ju ha en barnvakt som inte behöver gå ifrån sin egen familj för att ta hand om andras ungar. Men det har inte vi.

Inte förberedd

Gick upp fem i morse och lagade paj till musikskolan och nu sitter jag inte här och är så värst trött. Jag som har sånt sömnbehov. Men ibland går det visst. Sen hade vi personalmöte, annat möte, bokprat, sagostund och sen utvecklingssamtal om Majken och Ester och sen hem för att hämta barn till musikskolan och hämta blöjor och pajen och besticken och tallrikarna, fast Joen och Ella fick jag inte med. Joen sa att han inte var förbered på det här och Ella var inte klar. Ja och samtidigt som jag körde från jobbet till dagis så ringde jag hem fast jag inte tycker att man får prata i telefon när man kör bil. För Ernst och Signe skulle ju klä ut sig också. Dom lyckades hitta grejerna själv fast vi inte förberett det heller.

Så nu har vi väl ändå lärt oss nått. Förbereda, förbereda, förbereda. Vi skulle ju ha med två pajer också och det hann vi bara inte med så den skulle min man köpa på vägen dit. Men då blir jag nervös, lite, att han kanske glömmer eller kommer försent. Men det gjorde han inte.

Sen var ju utvecklingssamtalet så fint med fröken Maria. Dom har verkligen sett våra barn. Ester koncentrerar sig så på det hon gör, sätta på sig strumpan, äta, läsabok, klä på dockan. Så vill hon oftast vara nära Majken. Två gånger har hon blivit ledsen vid maten på dagis och då hade fröknarna flyttat dom en bit ifrån varandra så dom tror att det berodde på det. Men på vilan har dom också flyttat på dom en bit från varandra och där funkar det bra. Men vi bestämde att vi inte skulle skynda på något. Och så Majken då. Hon är lite mer ivrig och har liksom inte tid att klä på sig själv för allt ska gå fort. Och så spexar hon och säger lite tokroliga saker. Jag tänkte att hon inte kunde ta på sig strumporna och byxorna för hon kommer alltid till mig eller Bengt och säger: Jag tan inte. Men nu vet jag att hon kan, hon har bara inte tid.

Lugn och ro på McDonalds

Man kan samla kraft på olika sätt. Jag önskar att jag skulle skriva om hur fina promenader jag tagit i det vackra höstvädret. Men inte då. Jag har bara varit ute mellan bilen och huset idag. Jag har varit hemma med småttisarna tills vi skulle hämta Joen och åka på sjukhuset. Han har haft hjärtrusningar några gånger, inte ofta, men det har hänt och det ville vi kolla upp. Så vi har suttit i ett rum, jag, Majken och Ester och tittat på när han har cyklat med elektroder på kroppen och så har dom tagit blodtryck på honom säkert 10 gånger. Dom frågade om han rökte och han svarade nej och det gör han inte, vet jag nästan helt säkert. Men jag tänkte att hur många tonåringar skulle svara ja med mamma i samma rum. Fast det går säkert inte att ljuga i en sån där undersökning. Sen åkte vi hem och hämtade Signe och körde henne till stallet och då var det ju dags för middag. Så då åkte resten av oss på McDonalds. Och samlade kraft. Istället för en fin höstpromenad

Ester åt sina pommes frites med stor omsorg och stort lugn. Ernst blev otålig för han skulle till bandyträning, men jag tänkte då banne mig inte skynda mig. Jag har inga andra barn som äter långsamt så jag måste bara få njuta av att ha ett som äter så där långsamt, stillsamt och fint när hon inte är arg för då slänger hon allt i golvet, mjölken, maten och besticken. Det här var supergott sa hon om maten. Bara för hennes skull får vi kanske åka dit om ett tag igen. Fast inte för ofta bara.

Trötta barn

Igår morse när min man väckte mig sa jag till honom: Jag är ledig idag. Vilken lögn, det var jag ju inte alls. Det var ju tur att jag berättat hur mycket jag skulle göra på jobbet den dagen så att han inte trodde på mig. 39 år gammal och fortfarande kan man inte lita på sig själv. Drar till med vilken lögn som helst för att få sova.

Och Majken blev inte sjuk, fast det är nog tur att vi är lediga idag för dom är ju inte precis superpigga och inte jag heller. Nu har jag skrivit in en mängd räkningar. Det är väl tråkigt att det är så mycket räkningar i november när man ska köpa julklappar.

Idag ska Joen till doktorn och flickorna till stallet. Så tänk om Majken och Ester sov en stund på dagen så alla dom där skjutsningarna kan funka bra. Fast jag tror ju inte dom gör det. I morse kändes det som åtminstone hälften av barnen var sura och trötta. Vad svårt det är i perioder att stiga upp och gå till skolan. Samma sak varje morgon i många, många veckor visst förstår jag att det är tungt. Sen när man är där vet jag ju att barnen tycker att det är ganska kul, men innan. Och nu har vi vantbrist igen. Hittar inte på morgonen. Ikväll ska vi leta vantar och förbereda för nästa morgon och så gör vi inte det. Ändå.

Rapport från en soffa

Det känns som att det håller på att bli feber här hemma. En lite varm Majken med dålig aptit. Vi får se. Orkar inte ens tänka på alla barn som ska komma till mig på bibblan imorgon. Läseklubb, dikter och saga. Och idag har min man varit på utvecklingssamtal, ett dubbelt för det var Ernst och Signe, så det blir nog jag som får vara hemma i så fall. Han har en ganska hysterisk situation på sitt jobb just nu. Och då glömmer han saker, som dom där utvecklingssamtalen som han själv bokat in på en tisdagmorgon, för just tisdagmornar passar mig väldigt dåligt.

Men jag är ju inte säker på om hon är sjuk. Vi har haft någon sån här orolig kväll förut och sen har hon vaknat pigg. Och jag kan verkligen inte klaga på att mina barn har varit sjuka ofta. Vi har haft otroligt friska barn. Sånt får man inte glömma att vara tacksam över.

Jag vann en tävling häromveckan, jag som varken vinner eller tävlar, gjorde plötsligt bådeoch häromveckan. Vi har vunnit "vår middag" i fyra dagar. Det är ingredienser till fyra måltider och recept. Ganska lyxigt att någon annan har planerat vad vi ska äta. Särskilt för oss som har stora planeringsproblem. Ofta är det oj vad ska vi äta idag, åtminstone på vardagar. Idag var det en lasagne med rökt lax. Man gjorde iordning den på 10 minuter, sen in i ugnen. Jag gillade, Ester gillade, Bengt gillade. Signe har svårt för fisk, men hon åt lite ändå, Ernst gillar inte rökt lax så för han gick det bara inte. Ella har ätit hos en kompis och Joen ska äta efter träningen. Igår var det kycklingcurrygryta fast då åt inte jag för jag jobbar ju alla måndagkvällar. För dåligt kryddad var den var alla överens om. Sen har vi ju vunnit mat för en familj på fyra personer så vi måste ju köpa till grejer till alla måltider. Men ändå jag tycker det här är kul. Kanske måste prova några fler veckor. Bra att det blev nu i mörka november.

Vi borde ha varit hemma med Majken och Ester tills dom blev tre. Så känner jag nu. Dom gillar sitt dagis och barnen och fröknarna, det är inte det. Men att gå upp halv 6 och väcka Majken och Ester en timme senare och kämpa med kläder och allt, sen ja ni vet, jobba, hämta, laga mat, diska och allt. Det är egentligen inte meningen att baxa runt så här små barn. Är ganska säker på det nu.

En skön söndag

Jag har sprungit idag och det var flera veckor sen sist. Kan jag nu fortsätta med det ett tag vore det väl bra. Annars har vi haft en till lugn dag hemma. Barnen har varit på innebandydag, fotbollsavslutning och hos kompisar och jag och min man och Majken och Ester har hängt här hemma. Ätit en semla, eller två, hängt tvätt och knappt ens lagat mat. Ester blev dålig i magen ikväll så imorgon är vi nog bara hemma innan fiolen.

När jag sprang fick jag en massa jobbiga tankar och jag som tycker att man brukar få så bra tankar när man springer. Jag har känt mig lite ledsen på slutet här. Nära till tråkiga, jobbiga tankar och tråkiga minnen. Kan kanske inte skylla allt på att november är så mörkt utan snö. Men mörkret är grymt för det bara slår till. Man tittar ut och det är ljust och vacker höst och sen en halvtimme senare alldeles svart. Man börjar fundera på om barnen har reflexer när dom ska ta sig hem från sina grejer.

Igår hade Joen konfirmationsträff igen. Han riktigt blängde på mig på fredagkväll, upprörd över att hela lördagen skulle vigas till konfirmationsgrejs. För han tycker att det är mitt fel, att jag dragit in honom i det här. Fast, jag lovar, han har fått välja. Sen kom han hem halvnio, rätt nöjd efter en hel dag i kyrkan. Han har fått öva på att lämna sin trygghetszon, i hans fall att klättra upp på sju backar. Han är höjdrädd så han var nöjd. Sen hade han pysslat ett ljus med glitter på till farsdag. Pysslat har han inte gjort sen lågstadiet.

Lisa

På bibblan häromdagen, den arga torsdagen, blev det lite roligt. Vi åkte dit efter vår jobbiga vilostund. För att byta miljö. Vi satt och läste och hade det riktigt mysigt. Sen när vi skulle låna frågar bibliotekarien vad dom heter. Majten, svarar Majken och Ester svarar, i karakteristisk Ester-stil, alltså viskade, Lisa. Heter du Lisa frågar bibliotekarien och Ester nickar. Hon kan vara helt tokigt underbart besynnerlig ibland.