torsdag 17 november 2011

Lugn och ro på McDonalds





Man kan samla kraft på olika sätt. Jag önskar att jag skulle skriva om hur fina promenader jag tagit i det vackra höstvädret. Men inte då. Jag har bara varit ute mellan bilen och huset idag. Jag har varit hemma med småttisarna tills vi skulle hämta Joen och åka på sjukhuset. Han har haft hjärtrusningar några gånger, inte ofta, men det har hänt och det ville vi kolla upp. Så vi har suttit i ett rum, jag, Majken och Ester och tittat på när han har cyklat med elektroder på kroppen och så har dom tagit blodtryck på honom säkert 10 gånger. Dom frågade om han rökte och han svarade nej och det gör han inte, vet jag nästan helt säkert. Men jag tänkte att hur många tonåringar skulle svara ja med mamma i samma rum. Fast det går säkert inte att ljuga i en sån där undersökning. Sen åkte vi hem och hämtade Signe och körde henne till stallet och då var det ju dags för middag. Så då åkte resten av oss på McDonalds. Och samlade kraft. Istället för en fin höstpromenad


Ester åt sina pommes frites med stor omsorg och stort lugn. Ernst blev otålig för han skulle till bandyträning, men jag tänkte då banne mig inte skynda mig. Jag har inga andra barn som äter långsamt så jag måste bara få njuta av att ha ett som äter så där långsamt, stillsamt och fint när hon inte är arg för då slänger hon allt i golvet, mjölken, maten och besticken. Det här var supergott sa hon om maten. Bara för hennes skull får vi kanske åka dit om ett tag igen. Fast inte för ofta bara.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Viken underbar rubrik, eller vad det nu heter på bloggspråk...Visst är det väl underbart ibland då man kan stanna upp i nuet och t.ex njuta av en måltid på Mc Donalds. Jag får ibland den där härliga känslan av "men ändå", när det i "det fula" eller oförutsägbara blir bra.

Och så... "39 år gammal och fortfarande kan man inte lita på sig själv". I morse stod polisen på samma ställe som jag... ja du vet. Idag skulle de kolla nykterhet. Jag tänkte efteråt.. är du 44 år och vad är det MED dig...? Jag var SÅ nära att berätta om förra gången jag blev stoppad på samma ställe, vad som hände och hur skönt jag tyckte det var att bara få blåsa idag. Det bästa jag kan säga om händelsen är väl att jag har stor förståelse för alla barn jag träffar som har lite svårt att stoppa sig själva! /E

Anonym sa...

Simon har också hjärtrusningar, långa, onda och besvärliga. Han äter betablockerare för att förebygga det. Det har han gjort i två år nu. Det hjälper skapligt men inte när han är på jujutsin. Då får han långa rusningar trots att han inte borde få det längre, faktist upp till 3timmar nu sist. Därför har han fått ta en träningspaus tills de hittar en lösning. Vi väntar just på besked om att de tänker gå in och bränna hans extra nervbana. Det verkar luta mot det.

/Ulrika

Maria sa...

Ja det var nästan första gången det var riktigt skönt att sitta på ett sånt där ställe. Faktiskt alldeles lugnt.Och det är sant att det är skönt att kunna uppskatta det man egentligen ska.

Så skulle det ha blivit för mig också. Att jag hade velat berätta. Säga för mycket. Och sen komma på sig själv att, nej det skulle jag inte sagt. Man blir kanske aldrig vuxen-vuxen. Kram

Maria sa...

U
Joen har haft så lindriga. Fy vad hemskt att få så där. När vi var på vårdcentralen för att kolla upp det så berättade läkaren just om att det finns dom som får ont, har långa och har ofta och så berättade han om den där extra nervbanan. Hoppas att han blir bättre så han kan fortsätta träna. Så otäckt när det är hjärtat.Kram Maria

Soffy sa...

Skruttan är verkligen ingen macdonalds- fan, ingen snabbmat överhuvudtaget faktiskt. För ett tag sen sa hon ngt roligt. Vi skulle gå och äta lunch hon och jag och jag pratade om vår lilla Sibyllakiosk där de har ett bollhav. Hon lyssnade en stund och sen sa hon jättebestämt; jag vill äta MAT :D