Knäck, koftor och kultur

Gjorde knäck igår och den kokade och kokade. Jag gjorde det där kulprovet i vatten, ett antal gånger, kanske 10. Jag förstod då att jag gör ju säkert fel och då hade knäcken kokat 20 minuter längre än det stod i Anna Bergenströms instruktioner. Jag hällde upp knäcken och oj så många det blev. Det här var i går vid middagstid och fortfarande har dom inte blivit hårda. Jag gjorde nog helt enkelt rätt när jag gjorde kulprovet och så gjorde jag nog något fel när jag gjorde knäcken. Men om man sticker in handen i kylskåpet och tar en knäck och stoppar den rätt in i munnen då går den nog ner. Men det blir inga fina dekorativa knäckskålar här i huset under julen. Jo men kanske om jag skulle prova på en ny sort. Jag såg ett recept på polkagrisknäck och det lät inte helt fel faktiskt.

Så tänkte jag när jag flåsade upp för backarna mot Intersport och Barnens hus (bara barnens favoritaffärer, inte mina) att det kan inte ha varit den här kroppen som sprang drygt en mil här uppe i skogen i somras. Och nästan alla kläder är för små och alla älskade nödvändiga koftor jag har går inte att knäppa över magen.

När vi skulle handla julklappar i lördags hamnade jag och mina två yngsta på bio istället. Vi såg en finsk tomtesaga där snön hängde tjock på husen och låg tät som bomull på marken. Filmen var både pinsam och helt underbar och min pojke grät en skvätt och konstaterade efteråt att det var många som dog i filmen, så nog var det en hel del med finskt svårmod. Men det är jag uppvuxen med så det känns inte alls främmande utan helt bekant.