En lååång dag

Efter alla morgonbestyr, lämna barn, två teaterföreställningar och tresagor, hämta barn, rymdkafé, middagsgrejs så är bara en liten mariatrasa kvar. Jag och kollega spelade Prick och Fläck. Två gulliga kaniner som finns i flera bilderböcker. Vi tandtrollade oss. Det var riktigt kul. Och jag som tyckt att teater är det läskigaste som finns. Och jag som har lidit av fruktansvärd scenskräck. Ja menar alla redovisningar i skolan var rena plågan. Och jag som en gång såg på Ainbusksingers på första parkett. Jag var 20 år gammal och jag och min kompis satt i en soffa som var placerad runt scenen. Och hela tiden gick dom fram till olika människor i den där soffan. Hela föreställningen var förstörd för det enda jag tänkte på var att jag skulle bli uppdragen på scen. Inte ens skolkören kunde jag vara med i för det var för läskigt. Och nu kan jag till och med spela teater för små barn. Ingen är ett hopplöst fall tror jag. Sen berättade jag sagor för tvåorna och sist på dagen skulle jag berätta Bortbytingen av Selma Lagerlöf för en trea. Dom var stökiga innan jag började. Jag höll boken i handen där sagan fanns med bland andra prinsess- och trollsagor. En pojke suckade och frågade om jag skulle läsa hela boken. Och pojkarna satt nästan på varandra och såg lidande ut, men så när jag började berätta då lyssnade dom i 20-30 minuter helt koncentrerade. Och en flicka hade tårar i ögonen och då kände jag plötsligt att den här sagan är för hemsk för en trea. Jag hade funderat innan om den kanske var för hemsk och så när jag såg tårarna så blev jag övertygad. Ska man behöva gråta på bibblan på världsbokdagen? Men efteråt så pratade vi om sagan. Jag frågade om den var för hemsk och då sa en flicka: Nej, men väldigt bra. Fast hon med tårar i ögonen sa ju ingenting så jag får kanske aldrig veta. Den handlar om en trollgumma som tar ett människobarn och lämnar kvar sin trollunge istället till en bonde och hans fru. Mamman är förtvivlad, men tar ändå hand om denna trollunge fast hon saknar sin egen så mycket. Mannen börjar förakta (ja just så står inte i sagan, men innebörden är ungefär den) sin fru för att hon tar hand om trollungen så bra. Tjänstefolket vänder henne ryggen och börjar vara olydiga. Fast hon säger i sagan att hon alltid känt att hon vill ta hand om den som andra hatar. Hon fångar råttor, grodor och spindlar till trollungen för den äter inte vanlig mat. Det går så långt att mannen faktiskt försöker döda trollungen, men kvinnan räddar den två gånger till livet igen. Till slut lämnar mannen henne. På vägen bort träffar han en fin pojke, lika stor som hans egen son skulle vara om han fortfarande levde. Och det är ju förstås hans son. Och det visar sig att trollgumman behandlat honom väl när kvinnan behandlat trollungen väl och dåligt när inte trollungen behandlats väl. Då inser mannen att det är hans hustru som räddat livet på hans egen son. Då återvänder sonen och pojken hem där kvinnan sitter som förstenad. Och trollungen är borta. Hon hör sin mans röst efter ett tag och han tackar henne för det är tack vare henne som deras barn fortfarande är i livet. Det här ären väldigt kort sammanfattning av en väldigt lång saga. Men det finns så mycket att tänka på och prata om. Det där om att följa sin egen övertygelse. Att göra det man tror är rätt fast alla andra tycker att man gör fel. Dom till och med vänder en ryggen. En flicka sa att fast hon inte ens skulle få tillbaka sitt barn så skulle hon behandla trollungen bra. Det var det som var rätt. Tänk vad mycket tankar en saga kan väcka.