Om att vara många

Ann Heberlein skriver i DN: Psykologen Carol Gilligan hävdar i ”In a different voice” att kvinnor fruktar separation, medan män är rädda för närhet. Kvinnor söker gemenskap och män strävar efter oberoende. Kvinnor vill ha närhet och mannen frihet. Alltså beger sig mannen på jakt efter sin manlighet ut i skogen för att bygga sig ett hus medan kvinnan flyr in i moderskapet och gärna föder många barn. Att vända samhällets krav på jämställdhet och yrkesarbete ryggen för att vara mamma på heltid är kanske det mest radikalt samhällskritiska en västerländsk kvinna kan göra i dag. Det är ungefär lika konstruktivt som att bege sig till Alaska för att leva stenåldersliv. Varken det ena eller det andra förändrar världen på något substantiellt sätt. Jag satt och läste i en tidskrift på jobbet, Camino, och då sa hon något om det här och så sökte jag på nätet och hittade texten. Så nu vet jag. Fast jag är ju inte mamma på heltid för jag jobbar ju också. Fast jag är ju mamma på heltid ändå. Är det så att jag fruktar separation? Förändra världen. Vilka gör det då? Skulle jag göra det om jag inte hade barn. Jag kanske förändrar mer nu. Ibland känns det som att det inte finns något konstigare och mer suspekt än att ha många barn. Någon som man pratar om lite bakom ryggen så där. Jag undrar varför det har blivit så här. Är det så att det mest lämpliga är två barn? Att man vet det. En sån där syskonforskare jag såg på TV en gång sa att fyra var det mest lämpliga med fyra år mellan varje barn.