Ibland tänker jag att jag bara skriver blahablaha fast sen tänker jag att det tänker jag fortsätta med. Jag som har svårt att minnas tänker ha den här bloggen som minne. Så därför blir det mest inte om det som kanske anses mest viktigt utan om små bagateller.
Fast idag lyssnade jag på radio och då handlade det om allt annat än bagateller. Jag blev verkligen ledsen och chockad över hur en ungdomstränare betett sig mot dom ungdomar han tränat. Om hur vuxenvärlden inte reagerat. Och om hur barnen inte berättat utan faktiskt till och med i något fall hyllat den person som så grovt utnyttjat honom. Är det skammen och att man själv känner sig skyldig till det som hänt som gör att man inte säger något? Hemskt, hemskt, hemskt är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar