Den ena oron efter den andra

Jag oroade mig så för den där mammografin och när jag tillslut kunde andas ut så hittade jag en knöl i helgen på ett helt annat ställe. Varför, jag orkar inte, kände jag. Jag tog tjuren vid hornen och ringde direkt och fick komma till vårdcentralen samma dag, idag alltså. Det var ofarligt den här gången också. Det är lite vargen kommer över det här. När det verkligen är livshotande så kanske jag inte märker någonting. Nu måste jag tänka andra tankar annars blir min familj lidande och jag.

Jag skulle fasta idag, men så när jag kom hem från vårdcentralen hade Ella bakat en kladdkaka med småsyrrrorna. Hon inte bara städar, hon bakar också. Ella är en sån som inte så gärna städar, men hon kan, det vet jag nu. Hon är så gullig just nu så det är inte klokt. Hon klippte ju av sig håret för ett tag sedan och nu har hon köpt sig ett par snickarbyxor ( tighta, men ändå..) och så den där dyrjackan, Fjällräven som är så fin och Dr Martins som hon fick förra året. Allt sånt som jag tyckte om när jag var yngre. Men det var en som kommenterade här och sa att det är dyrt med äldre barn. Och jag håller med, vissa saker, som dom där skorna och jackan var riktigt dyra, fast samtidigt kan dom nog ha dom flera år. Och vår äldsta har börjat handla lite på secondhand och det är ju bra när det går åt det hållet. 

Hjälp jag är helt slut av all oro. Mamma ringde idag och jag hade så svårt att prata för jag oroade mig så för den där knölen. Så blir det att min oro tar över. Det är det jag måste jobba med. Jag tror min pappa var lite lik i detta. Han trodde flera gånger att han skulle dö, men sa det inte, utan led i det tysta. Så tänker jag på vårat sista samtal när han verkligen skulle dö. Sista kvällen han levde. Han sa då att han fått leva ett långt liv och sen tröstade han mig som grät. Att behöva trösta någon annan när man själv är döende det kan inte alls vara lätt men plötsligt så blev han så stark, fast det var jag som borde ha tröstat.