torsdag 17 oktober 2013

Tung dag

Hur det kan bli. Jag gjorde mammografi förra veckan. Jag hittade typ minst en knöl i bröstet innan som jag aldrig känt förut och sen tidigare har jag känt två andra som jag har hållit koll på. Så kom den där kallelsen två veckor innan det var dags. Oron växte ju närmare dagen kom och när självaste dagen kom var jag så rädd. Magen liksom vände sig och svetten bröt fram. Väl där är det en manlig röntgensköterska med en manlig blivande sköterska som ska ta bilderna. Jag blev ännu räddare. Hade hoppats på en äldre, varm kvinna som jag kunde berätta hur rädd jag var för.  Men så blev det inte. Jag klädde av och såg hur tröjan var blöt i svett. Jag tittade inte på dom när bilderna togs för jag ville inte se en endaste reaktion. Jag gick som ur min kropp. Sen när bilderna hade tagits så sa han att jag skulle få besked om två till tre veckor. Och så sa han att bilderna inte blivit perfekta så om dom ville att jag skulle komma tillbaka så kunde det bero på det också. Det är det där med strålningen och väga det ena mot det andra. Så gick jag då helt knäsvag därifrån. Idag, en vecka senare, kom beskedet. Alltså minst en vecka snabbare än det utlovade. Jag var då säker på att det måste vara ett dåligt besked. Men det så normalt ut, normalt. Jag kan andas lite lättare igen. Men oron jag känt, som gjort att jag nästan känt mig sjuk, den är inte att leka med. Jag vet att jag ska göra många läskiga saker till i livet och ska det vara så här varje gång. Det är lite jobbigt, eller mycket förresten. Men jag är lättad, det är jag men också lite förtvivlad över hur jag är. Två år är det till nästa gång, två år om jag inte hittar någon knöl innan. En gång i månade ska man undersöka sina bröst. När jag är för ångestfylld blir det alldeles för ofta. Men en gång i månaden är det viktigt att undersöka sina bröst och då helst precis efter menstruation. 

Tung dag hette rubriken. Varför var den tung? Jag vet inte, jo kanske för att jag inte räcker till och för att jag så önskar att vissa saker och relationer vore lite enklare.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tror att dina två senaste inlägg hör ihop. Oron du känner är kopplad till relationen till din mamma. Du verkar ha väldigt dåligt samvete och lägga hur er relation är på dig själv. Om du bara förmår uppskatta din mamma mer, om du bara kan, så att säga, vara en bättre dotter, då blir det bra eller i alla fall bättre... Själv har jag en mamma som hela mitt liv fört över oro på mig, gjort sin oro till min och det har också alltid varit min uppgift att finnas där för henne. Absolut inte göra henne ledsen! Men barn har ju inga skyldigheter alls, det är föräldrarna som ska finnas där för barnen, hur gamla de än blir. Jag kan bli tokig när jag hör folk beklaga sig över alla stackars gamla människor som sitter ensamma trots att de har barn. Fråga istället varför barnen inte vill vara nära. Det kanske beror på hur föräldrarna varit. Om man har en bra relation är det väl klart att man bryr sig! Jag tror din oro kommer bli bättre när du börjar uttrycka dig och bli mer tydlig, säga ifrån helt enkelt. Så har det blivit för mig. Jag kan fortfarande få anfall av oro, men inte alls som tidigare. Hälsningar Annelie

Maria sa...

Hej
Du har så rätt. Jag är alltid rädd för att göra min mamma ledsen och besviken och ändå finns det ingen jag varit så arg på. Jag har skrikit, skällt, bråkat och gråtit och sen fått dåligt samvete. Senaste åren har jag försökt att inte göra det, men samtidigt har jag svårt att säga ifrån. Just nu har vi det rätt bra, men i grunden finns det en massa saker som krånglar till det. Tack för att du engagerar dig!

Anonym sa...

Hej Maria! Känner igen mig mycket i din oro och det med din mamma......har gått i KBT flera månader och det har funkat jättebra på många sätt i min tillvaro, allt blir lättare att hantera...ett litet tips, bara...ha en bra dag!