Jobbigt

Idag började allt om, jag skulle till jobbet och min man också, två skulle till skolan och två till dagis. Och det är måndag och nu har jag precis kommit hem för så länge tar det att komma från mitt jobb med buss och ben.

På förmiddagen lämnade jag de minsta på dagis och de var inte glada. Min dotter ville inte att jag skulle gå och höll hårt i mig och min son tyckte att det här var värsta dagen. Och jag undrade varför och det var för att han skulle börja på dagis. Han gillar verkligen dagis, men han är en sån hemmakille. Han tycker att alla utflykter utanför hemmet är ganska så halvjobbiga och rätt så onödiga.

Men vi har tagit oss igenom dagen fast vi ställde klockan åt fel håll dagen innan. Min man brukar ha sån koll och jag brukar inte ha någon aning åt vilket håll den ska ställas. Sedan brukar jag fråga flera dagar vad klockan är egentligen och han brukar sucka. Men nu ställde han klockan åt fel håll och vi sov toklänge igår och barnen kunde inte sova på kvällen och inte gå upp i morse. Det blev bara en jobbig start på måndagen efter påsklovet.

Utrensning 1

Jag har idag rensat bort trasiga dockhusmöbler som har legat i nioåringens rum. Det var mina gamla möbler som gick sönder när våra barn fick leka med de alldeles för tidigt. Lite sorgligt att slänga, men de var trasiga och ingen kan och kommer att laga. Dottern gick med på det för hon är glad och positiv idag.

Första utrensningen klar, skönt. Snart är vårt hem luftigt och fritt från onödigt krafs, eller...

Universums mitt, nästan

Min kompis tycker så mycket om Sara Lidmans böcker så idag gick vi på en tre timmars lång hyllningsstund för henne. Själv har jag inte läst något av henne, bara börjat på en bok som jag sedan lade bort. Lena Granhagen läste texter ur hennes böcker, olika forskare berättade om hennes böcker och teman i böckerna, ja allt och jag blev bara mer och mer överväldigad.

Mot slutet berättade en man som hette Ulph Nyström om sitt förhållande till henne. Han hade suttit i Jörn, en liten, liten ort i Västerbottens inland som 16-åring och han visste allt om längtan, längtan efter något annat. Föräldrarna var inte hemma och det var kväll. Då ser han två böcker av Sara Lidman ligga framme och han börjar läsa. Det mest spännade som hände i Jörn på den tiden, för 27 år sedan, var att vänta på tåget som kanske skulle komma om tre timmar eller kanske senare. Men så började han läsa och det handlade om där han bodde och plötsligt så såg han så mycket mer, hur även Jörn kunde vara i universums mitt, han fäste blicken på det han hade runt omkring sig och såg som för första gången.

Det är svårt att beskriva när man har upplevt något som idag, när egentligen bara folk har pratat och pratat, men ibland så landar orden man hör så rätt i hjärtat på något vis. När jag satt där och var ömsom glad och ömsom ledsen så kom jag på mig själv att tänka hur jag ska behålla känslan sen när jag har kommit hem. Det är det som är det svåra. Man kommer hem och det mesta är sig likt, men bara att få inspiration och kraft räcker faktiskt en bit på väg.

När han berättade hur Sara Lidmans böcker fullständigt förändrade hans liv som 16-åring kom jag att tänka på en bok som kanske inte förändrade mitt liv, men som gjorde mig lite stoltare över mina rötter och min hembygd och fick mig att se nästan som för första gången. Och jag läste den om och om igen. Sedan, några år senare blev den här författare jättekänd för boken Populärmusik från Vittula, men för mig är fortfarande den här boken, Med rötter häruppe, bäst. Det är en intervjubok med människor från Tornedalen, främst Pajala.

Men nu, så fort jag kan, ska jag börja med en av Sara Lidmans böcker, och det blir Lifsens rot för den tyckte min kompis att man ska börja med, för sen vill man bara läsa mer.

Sparat

Mina föräldarar har inte hållit på och spara saker i onödan, eller som de tycker i onödan. Inga små bäbiskläder, filtar eller annat, jo någon enstaka grej, men inga lådor fulla av saker. Hur blev det för mig då? Jo jag sparar alldeles på tok för mycket och jag har så svårt att slänga. Tänk om jag kommer att sakna? Men jag jobbar just nu på att börja rensa, jag jobbar alltid på det men kommer inte så långt i mitt jobb, men häromåret lyckades jag slänga hur många dåliga kort som helst som bara låg och skräpade i lådor. Det är i och för sig ingen utrensning som syns, men den känns. Två saker har min mamma sparat som jag tycker väldigt mycket om och det är, en Marimekkogardin som hon sydde när jag var liten och den hängde i mitt och min storebrors rum. Nu hänger den i mina tvillingars rum. Jag älskar den.


Sen sparade hon den här väggbonaden som hänger i min äldsta dotters rum. Vet någon vad det är för ett tyg, kanske vem som har gjort det eller har någon ett likadant?

Individualist, ja visst

Jag hörde en man på radio som jobbade på något arkiv och forskade om något, minns inte riktigt vad, men det handlade om You tube och hur populärt det är. Det var intressant, men så berättade han också att han och hans fru ser nästan aldrig på TV eller lyssnar på radio utan sitter istället med varsin Laptop i knät och kollar på datorn på det de vill se. För då behöver de ju inte anpassa sig efter några tider när olika program sänds utan välja helt själv.

Jag kände att jag blev irriterad, irriterad över människorna i det här samhället som bara ska bestämma allt själva och vägrar anpassa sig. Nu låter jag kanske som en bakåtsträvare, men jag vet inte inte om jag precis gillar den här utvecklingen i alla lägen. Lite grann handlar väl om att kunna dela upplevelser och att sitta med varsin dator i famnen måste väl vara att lite ta bort den biten.

Från det till att sonen ringde till en kompis och ville leka men då fick han inte det för de var tre och hade bestämt att de bara skulle vara det. Jag förstår, å ena sidan, tre är många och alltid vill man inte leka i stora gäng, å andra sidan en till kan väl vara välkommen om den ringer och vill. Så vet jag att min son aldrig skulle ha sagt nej till en som ringer även om han redan leker med några. Jag kände att jag blev irriterad över det och över de där två vuxna med lap tops i knät, över det här att det viktigaste i dag är att vi bestämmer själva, att vi lär oss att säga ifrån, att säga vad vi vill, att vi får göra vad vi vill när vi vill. Jag vet att det är viktigt att kunna säga nej, livsviktigt, men jag vet också att vi kan tänka lite mer på andra att det inte är skadligt att göra det. Ja nu har jag fått ur mig det här. Och jag vet att ni kanske inte alls håller med mig.

Lite om olika saker

Jag är ju dålig på att prata i telefon, men idag har jag pratat med två kompisar och det tog nästan hela kvällen men det var det verkligen värt. Men nu när jag pratade med den andra, lite kortare än med den först, kommer min man hem från sin kör. Han brinner för den förresten, jag har nog inget intresse som mäter sig med det.

Men i alla fall så står jag och pratar i telefon och han kramar dottern som har haft en tung kväll för övernattningskompisen ångrade sig och gick hem. Och när hon fortfarande skulle sova över så ringer sonen och frågar om han får sova över hos en kompis. Jag svarade ja för att en annan kompis skulle också få sova över där så de skulle bli som ett litet gäng och då ville inte jag vara en tråkig nejsägare. Men det är jag, jag är världens största nejsägare för att jag vill att mina barn ska sova hemma på natten. Jag sover inte bra om de inte är hemma. Jag avskyr verkligen när deras sängar är tomma, platta, alldeles orörda och när man inte kan gå sin kvällsrunda och klappa och pussa alla innan man själv går och lägger sig. Jag måste jobba på det där, jag vet.

Men när han då kommer hem så pratar jag fortfarande i telefon och han lägger dottern och kommer tillbaka till köket och jag pratar fortfarande. Så tar han fram sirap, sen havregryn och jag tänker att det verkar gott. Sen tar han fram grädde och det verkar bli något ännu godare. Han sätter det i en kastrull och det börjar koka och jag blir glad och tänker att efter den här lite tunga dag när mitt påsklov tog slut men inte resten av familjens så ska han göra något extra gott till oss. Samtalet tog slut och jag frågade vad han gjorde: Såna här jätte bra energikakor som man har när man springer jätte långt, till exempel maraton.

Jag vet inte, men jag tror att det var då som luften liksom gick ur mig

Så fint

Jag vill visa vad jag köpt av en annan Maria, Maria på Jag blommar. Jag trivs både med mönstret och färgerna. Jag har även köpt en jätte fin fågel som hänger i fönstret, men just nu kan jag inte ta några kort med kameran. Det verkar som att man får välja på såna här mörka kort eller alldeles för ljusa kort. Jag är absolut inte intresserad av ta kort, har verkligen aldrig varit det. Kommer inte ens ihåg det där man lärde sig redan som liten om man ska ha solen i ögonen eller inte. Förstår ni vad jag menar? Men i alla fall har det här bloggandet varit bra, för nu tar jag åtminstone kort även om de är sneda och vinda, för mörka, för ljusa, för allt möjligt.
Men visst är de fina, brickan och underlägget?

Fjällbilder

Det var riktigt kallt i stugan. Ute på natten var det många, många minusgrader och vi eldade och eldade. Vi sov i tjocktröjor, tredubbla byxor, mössa och tjocksockor. Men vad bra vi sov ändå och vad tidigt vi la oss. Ingen var vaken efter nio på kvällen och alla var uppe senast klockan sju på morgonen. Inne spelade vi Den försvunna diamanten, räknade godis i påskäggen och tände ljus.




Ute åkte vi skidor både på längden och nerför, grillade korv och hamburgare, kissade i snön och lekte ute i snöhögar.



En kväll åkte vi till ett hotell i närheten och badade hela familjen i en liten bassäng som fanns där. Och det kändes som värsta lyxen att tvätta sig och byta kläder. TV saknade ingen tror jag och inte heller datorn (kanske, eller jag vet inte), inte jag iallafall. Jag förstår efter det här att vi behöver pauser ibland från kompisar, TV och dator. Och aldrig trodde jag barnen skulle längta hem till toaletten, men det gjorde de.

Boknördtestet

Inspirerad av Persilja och Mynta att göra detta. Gör du också. Och så 10-åringens resultat. Och så 9-åringens resultat. Visst är det spännande siffror. Ju äldre man blir i denna familj ju nördigare blir man.

Hemma igen

Hemma igen från livet utan el och vatten. Vi har haft det riktigt bra förutom en otäck och hemsk sak som hände. Det var på söndagmorgon som barnen plötsligt skrek högt inne i stugan, själv stod jag ute på bron och skulle hämta något ur vår frigolitkyl som stod där ute. Min man var tack och lov inne i stugan när det hände. Jag tänkte när de skrek, det värsta scenariot jag kunde tänka mig och det var att det var en råtta i stugan (ett sånt stadsbarn jag är), men det var det inte utan det hade börjat brinna. En sån där hög ljusstake i järnsmide stod på golvet och den måste ha stått närmare väggen än den hade gjort tidigare. Ovanför den hängde jätte många fina flugor (sådana man fiskar med) gjorda för länge sedan och säkert ovärderliga för den som rår om stugan som älskar att fiska, på ett kartongark och det fattade eld. Och snabbt spred sig elden mot gardinen och väggen, det går inte att förstå hur snabbt det går. Men tack och lov såg äldsta sonen att det brann och min man tog vattendunken vi hade med och kastade mot lågorna och det slocknade. De hade brandsläckare i stugan, men så långt hann vi inte ens tänka.

Hela familjen blev alldeles chockad och nedstämd efter det här och ville åka hem. Men för att minnas något annat än detta från resan så stannade vi en dag till. Man känner sig så dum när något sånt här händer när man har fått låna av någon annan. Där har stugan stått pall för allt möjligt under många långa år och så kommer vi och nästan bränner ner den. Jag ville bara gömma mig under täcket och inte komma fram, som man kunde göra som barn. Men nu är det ju jag som är vuxen så det går ju inte. Men vi hade det bra annars, men det är väl det här vi ändå kommer att minnas från resan.

Visst är hon snygg?

Jag har sett och läst om påskpynt i flera bloggar och då måste jag ju visa det enda vi har framme, nästan, eftersom jag tycker att påsken bara brukar passera ganska obemärkt förbi. Men denna tant, som kalls Kajsa (efter sin upphovskvinna) dyker alltid upp. Jag är så rädd om henne så hon har en alldeles egen låda i förrådet. Där ligger hon och väntar fram till påsk och sen får hon hänga läänge i köksfönstret.

Hjälp vi ska till fjällen och har inte packat klart. Varför blir det alltid så här när vi ska resa någonstans? Vi ska få låna en stuga utan el och vatten. Jag börjar tro att det är mer än den här fyrabarnsfamiljen klarar av. I mitten av bordet tronar äldsta dotterns gosedjur Koa och Fanta, de största hon har tror jag. Jag bad henne ta med någon mindre, men det gick hon inte med på. Sonens längdskidor verkar vara kvar på skolan. Nä vi är inte bra på att planera, inte bra på att skriva listor. Men ikväll jobbar vi stenhårt på packningen, fast just nu har jag en välbehövlig paus.

Uppslukad

Jag har varit fullständigt uppslukad i två dagar av en bok. Men nu med familj och jobb så går det inte längre att läsa så där oavbrutet längre. Men nu är den över, tack och lov, för den var jätte hemsk. Jag har till och med haft svårt att sova för den var så läskig. Jag rekommenderar den inte. Den heter Skumtimmen av Johan Theorin. Och det handlar om det absolut mest otäcka som kan hända, om ett barn som försvinner spårlöst och om en mamma som inte slutar sörja och sakna.

Jag har inte hunnit närma mig datorn, men nu är jag lättad över att den är slut.

Vill inte

Det är måndag och alla barn är på dagis och skola nu, själv börjar jag halv ett och jobbar till drygt åtta och är hemma ungefär klockan 9 ikväll.

Varför gillar jag inte att jobba på kvällen? Det är bara en kväll i veckan jag måste jobba och ändå så vill jag inte. Jag känner mig bortskämd som klagar men ändå gör jag det. Jag tror att det är lite extra tungt för att det är just måndag jag jobbar. Det är efter helgen när man har varit tillsammans så mycket och så ska man plötsligt bara träffas en stund på morgonen för sen när jag kommer hem så sover alla, förutom den äldste kanske. Och min yngsta flicka vill inte att jag ska jobba ikväll och det spär väl på det jobbiga även om jag vet att hon har det hur bra som helst hemma med sin pappa.

Ibland när jag har bytt till torsdagar för det har varit något föräldramöte på måndagen som vi måste gå på då har det känts mycket lättare. Då vet jag att i morgon är det fredag och jag slutar tidigt och sen är det helg. Återigen det här med vilka olika känslor man har för olika dagar.

Syjunta

Nu har vi haft syjunta och det var så mysigt. Eftersom det var hemma hos mig så höll jag på med fikat och sprang lite hit och dit så jag hann inte så långt med stickningen. Sen lyckades jag också sticka fel på den del på koftan där det skulle vara mossstickning. Förut hade jag tagit upp och gjort om, men inte längre. Jag kände att det blev svårt att prata och sticka samtidigt. Det ska bli en kofta till äldsta flickan E om hon hinner ha den innan den blir för liten. Annars har hon ju två småsyskon som kan ärva. En del blir aldrig klart för mig. Men en sån här har jag stickat förut så jag tror att jag kommer att bli klar. Och så är det min absoluta favoritfärg och då går det lättare att sticka. Och mina rosa plaststickor köpte jag på 80-talet och de håller än.



Och så åt thébröd från senaste Allt om mat som faktiskt var riktigt gott.