Hos doktorn

Nu har jag varit hos doktorn. Dagen började så fint och annorlunda som jag skrev om tidigare. Ensam hemma och lunch hemma, bara jag och trettonåringen. Och så skulle jag på stan igen, nu för att köpa stämplar till jobbet. Tiden gick och det blev lite stressigt för mig att hinna till doktorn, men tillslut så var jag på sjukhuset och gick dom där fem långa trapporna upp. Där satt jag och väntade och läste tidningar, en råkade handla om någon som fått tarmcancer och dött när han var småbarnsförälder. Fel artikel att läsa.

Mittemot mig satt ett gammalt par och jag tänkte att nu får jag väl skärpa mig. Han kanske ska kolla om han har cancer och jag är ju mest troligt ganska frisk. Han var fin på något vis och hon med och jag bara önskade att han skulle få vara frisk. Jag började tänka på min pappa som är så sjuk och har ganska lätt för att få ångest. Hur är det att veta att man inte kommer att bli frisk? Att inte orka något och ha svårt att gå och inte veta om man gör saker för sista gången. Fast det vet ju ingen, men ändå, det är inte riktigt samma sak.



Tiden gick och jag började må illa och fick ont i magen. Inte bra tecken tänkte jag. Sen kom en sköterska ut och sa att min läkare fortfarande höll på med patienten innan. Efter ytterligare ett tag fick jag komma in i det där undersökningsrummet och då ville jag bara gråta. Man skulle ta av sig byxorna, sätta på sig vita rocken och titta på alla mystiska apparater. Sköterskan försökte prata med mig, men jag kunde nästan inte svara för jag behövde bara gråta och hade klump i halsen. Tiden gick och sen fick jag lägga mig på en brits för nu skulle läkaren komma snart. Fast det dröjde och ångesten släppte kanske lite när jag låg där. Sen kom läkaren och en extra underläkare som skulle lära sig och så snälla sköterskan.

Och det såg ju bra ut. Bättre än för ett år sen och inte cancer. Bättre tror jag än någonsin efter det att jag fick min inflammation. Och då släppte ångesten och sköterskan förstod att jag hade varit jätte rädd och klappade om mig. Vad jag tycker att det finns fins sjuksköerskor. Jag har träffat så fina. Som ser hur man mår fast man nästan inte säger ett ljud. Precis så fin var hon och sen kunde jag berätta för henne hur orolig jag hade varit.

Och nu tänker att det är ju inte alla som får titta på insidan av tarmen, så jag kanske borde känna mig lite lyckligt lottad. Fast jag skulle nog helst slippa.

Sen har jag jobbat kväll och nu är jag helt slut och det beror på den där totala anspänningen. Helt slut för att man skulle gå till doktron. Inte klokt egentligen. Att man ska vara sådär himla rädd av sig.

Och hur gick det för den där fina farbrorn?