Imorgon ska jag till läkaren och han ska titta in i min tarm. Och jag är rädd så klart för att han ska hitta något livshotande. Han har inte gjort det hittils, men det är liksom ingen tröst just nu när jag är rädd. Jag har en sån där skämtsam läkare som börjar skämta när han grejar med den där slangen och jag har ångest och det är nog bra. Kan något lindra så är det nog det, alltså skämtsamheten.
Igår tänkte jag att om jag någonsin får ett barn till så ska han heta Gunnar eller hon Alma. Fast nu blir det inga fler, säger min man. Själv är jag helt oförmögen att bestämma sånt. Tycker att det är ett sånt definitivt och livsavgörande beslut. Och det är väl det motsatta också i och för sig.
Jag sover helt konstigt i värmen, alldeles lätt och vaknar av minsta ljud. I natt lät det som att hundra ambulanser/brandbilar/polisbilar åkte förbi här och då tänkte jag på den dagen då barnen inte ligger i sina sängar på natten. Då kommer jag att gå upp när jag hör sånt och tro att det hänt just mitt barn något. Åh snälla barn kom alltid hem på natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar