onsdag 1 februari 2012

Sista

kursdagen var ikväll. Vilken bra kurs och vilka bra ledare. Avslutningsorden var: Lycka till med det dialogbaserade föräldraskapet.

Men nu är jag bara så trött. Och ingen, jo några kommenterar här, men dom flesta inte. Just nu känns det lite som en envägskommunikation. Fast det är det väl också, det är ju bara jag som tycker och skriver om mig och mitt, mitt, mitt. Och jag förstår, jag är själv inte alls bra på att kommentera, eller ens svara på kommentarerna. Så jag tar tillbaka klagomålet, är glad att någon läser här.

Jag har igår bestämt mig fär att vardagsmotionera mera. Är trött på mina extrakilon faktiskt. Jag måste gå mer och åka bil mindre. Ett jobb närmare där jag bor skulle ju egentligen vara toppen, men nu ligger ju min arbetsplats två mil bort så då måste jag göra det bästa av det. Vad det nu är. Igår gick jag och hämtade flickorna med pulkan från dagis, två timmar tog det, två timmar. Men skönt efteråt var det. Dom sitter två minuter och går 10 minuter. När vi hade två kilometer kvar hem sa Ester - Jag ser inte vårat hus. Nä det är en bit kvar, svarade jag. Igår när jag sniffade på hennes kind sa hon-Tycker du om mig? Mm jag tycker om dig, svarade jag.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Maria! Och jag tycker ju så om din blogg och kommenterar så sällan. Men jag läser, och jag tycker om det jag läser. Det var bra att du skrev det där om envägskommunikation, för det ju inte så man vill ha det. Ibland är det svårt att komma sig för att kommentera, vill bli bättre på det.
H. Michaela

Familjen Tapper-Kaller sa...

Och jag med - tycker om att läsa här! Jättemycket, tycker jag om att läsa här. Sluta aldrig blogga, du är den bästa bloggaren som finns, för du är så ärlig och varm. Känns aldrig som du vill framstå som någon annan en just den du är och det du känner.
Heja dig!
Kram.

Pia Plupp sa...

Hej! Ja, rätt dålig på att kommentera det är jag med, rätt dålig att läsa bloggar har jag blivit på sista tiden också, men din blogg brukar jag titta in till i då o då. Även om det inte märks för dig för jag kommenterar så sällan... Men du har en fin o ärlig blogg som jag blir varm i hjärtat av!

Läste ikapp lite nu, igenkännande här o där. Just nu tänkte jag spec på det där du skrev om vad man underförstått förväntar sig av barnen. Som när jag blev putt på 15-åringen för att han inte förstod att han skulle hjälpa mig att skotta snö. Varför sa du inget? var den naturliga frågan från tonåringen när jag spelade martyr efteråt. Och det undrar jag med :) Kram på dig!

Maria sa...

Tack snälla, snälla ni. Nu fick jag ju en hel hög med så fina kommmentarer som värmer så mycket. Sen behöver ni inte kommentera om ni inte vill! Jag blir bara så glad att ni läser här. kramar från maria