40-årsdagen

firas i soffan med ett litet sjukt barn och ett friskt. Majken äter inte. Vi vet inte vad som felas. Jag blir orolig. Annars har jag fått kramar och en Ipad som jag inte ens önskat. Så jag kan blogga när vi är i mina föräldrars stuga i sommar, sa min man. Känner mig plötsligt rätt så ordentligt bortskämd. Jag tackar fast jag inte ens hunnit önska mig den. Jag kan ju lätt kolla recept när jag lagar mat och det är ju bra för lagar mat gör jag ju mest hela tiden. Fina vantar fick jag av farmor, tack!

Jag funderar över mitt liv hittils. Min ganska jobbiga barndom och mitt vuxenliv som gett mig mer än jag någonsin kunnat önska. Jag som var så blyg som barn kan nu lätt prata för 30 barn och till och med spela teater. Jag säger vad jag tycker ganska ofta,när jag vet vad jag tycker. Jag klär mig lite konstigt, enligt barnen. Jag är hypokondriker. Jag oroar mig ofta och lite för fort. Jag är jätte rädd för att något hemskt ska hända. Jag är rätt kreativ och hittar på saker och jag jobbar bra under lite press. Jag gillar kokböcker, bilderböcker och andra böcker. Jag tycker om kläder och fina hus. Älskar hus faktiskt och skåp. Kommer ihåg ansikten. Vi sågs på ett tåg mellan Gävle och Uppsala, kommer du inte ihåg? Men har däremot svårt att minnas händelser och resor. Är nog inte riktigt där, behöver öva mig på att vara i nuet. Jag har alltid önskat mig många barn. Jag måste ständigt fundera på hur jag ska leva. Har lite för lätt för att bli arg. Är känslig för stämningar och för saker som sägs och hur det sägs. Jag behöver ha männsikor runt omkring mig som jag kan prata med. Jag är känslig av för mycket ljud. Tänk att det fanns en tid när jag alltid lyssnade på musik. Före jag fick barn var det. Jag gråter lätt. Kan blir rörd över så himla mycket. Börjar acceptera den egenskapen mer med åren. Ja sen är jag väl så mycket mera, förstås.

Imorgon ska vi gå på restaurang, men nu vill jag bara att fina Majken ska bli frisk.