Idag har jag jobbat och haft med mig fyra barn. Två tioåringar och två treåringar. Egentligen skulle dom fyra stora vara hemma ensamma och jag skulle jobba och dom två små gå på dagis. Men sjukan härjar ju än. Men det gick ganska bra. Vi har ett fik bredvid mitt bibliotek och Signe läste massvis med böcker för treåringarna.
Sen åkte vi och storhandlade och det gick mindre bra. Majken sprang iväg. Hon är som Emil i Lönneberga, alltså busig som få med ett stort hjärta. Han sprang inte bort, men iväg. Mina barn får inte springa bort, jag drabbas direkt av fullständig panik. Väldigt jobbig sida hos mig. Men för mig blir det genast katastroftankar även om jag såg mitt barn bara 10 sekunder innan försvinnandet. Ingen logik i världen kan göra mig lugn. Sån är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar