tisdag 20 november 2012

Hur gick det?

Ja Susanne undrar och kanske någon fler. I morse gick jag upp kvart över fem. Nästan som jag inte hade sovit, fast jag hade sovit några timmar. Som sagt, min sömn är opålitlig och tål nästan ingenting för att rubbas. Så jag kör den här ensamveckan på minimal sömn. Sen kom flickorna upp, eller en väckte jag och en vaknade av sig själv. Sen kämpade vi oss fram. Det skreks en hel del. Vissa var så sura, inte bara jag faktiskt. Jag var inte så sur, men helt överkänslig mot skrik. En av sömnbristens tråkiga efterverkningar. Sen satte vi oss på cykeln och det var glashalt och det gick bra tills jag tänkte nu är jag rädd. Då ramlade jag och fick leda cykeln ner för backen. Småflickorna slog sig inte för kärran står stadigt på jorden, tack och lov. Sen när jag skulle fortsätta turen mot dagis så upptäckte jag att kedjan hoppat. Då blev det tårar och förtvivlan för jag förstod inte hur jag skulle ta mig till dagis och jobbet inom rimlig tid. Så såg jag badhuset med den finaste, snällaste personal som finns. Jag gick in och bad om hjälp att få på kedjan och en i personalen, iklädd shorts, gick ut i kylan och satte på den igen. Jag måste gå dit med en chokladask och tacka. Jag hann till jobbet jag jag har gjort det mesta som jag skulle. Cyklat hem och gått ut med Otis, cyklat till dagis, kört på ridning och fiol. Storasyskon hjälper till att vakta små så jag kan skjutsa. Nu är jag trött och slut, men jag överlever.

Inga kommentarer: