Alldeles försent för mig att vara vaken. Dumma familjen har glömt att mellan E skulle på kalas ikväll. Man får ju skämmas och det gör jag. Nu får det bli ordning på oss. Omöjligt egentligen att jobba båda två och få till det här, men vi kämpar på.
Orden som jag haft i huvudet var några min man sa häromdagen och dom är vem har sagt att det ska vara lätt. Så kan man tänka när man cyklar från dagis och cykelkärran är så dåligt pumpad och det är uppförsbacke hela vägen och flickorna bråkar med varandra. Man blir lite stark och fixar det. Eller när Ester vägrar klä på sig och går ut i strumpbyxor. Men sen kan det också blir för mycket, när inga ord räcker till som pepp, utan allt bara brister. Det hände en kväll när jag skulle lägga flickorna. Ester låg och sparkade länge och det hade varit så många viljedemonstrationer hela dagen så det blev en för mycket. Jag blev för arg, så arg så jag fick gå ut och sätta mig i trappen och bara andas. Det var bra att göra det, att bryta, så att ilskan kunde rinna bort och då kom ångern. Men hur kunde jag bli så arg, tänkte jag då. Jag gick tillbaka och sa att jag hade varit dum och att det inte var hennes fel. Så kramades vi länge och hon berättade om hästar och monster, sen somnade hon. Så kände jag tacksamhet att vi fick kramas och att jag fick säga förlåt innan hon somnade
2 kommentarer:
I mina ögon gör du rätt hela vägen. Även om man själv blir helt slut av att bli arg, och ens barn kan VERKLIGEN göra en arg, tror jag att det är lärorikt för barnen att se sin förälder arg. Därefter gör du det bästa en förälder kan göra, du tar på dig ansvaret för din reaktion. Det är ju aldrig ett barns fel att föräldern visar olika känslor, att däremot förklara och be om ursäkt lär dem för livet och ger dem tillit.
Du är bäst, Maria. Och en förebild! Kram från Lena
Hej
Du är för snäll Lena, men ändå blir jag så lycklig av dina ord. Kram
Skicka en kommentar