Hjälp

Gjorde ultraljud igår igen och allt ser bra ut, men nu hade tvilling ett inte ökat så mycket i vikt alls, men den var väldigt svårmätt. Det är fullt av barn överallt i magen så det går inte att säga hur mycket den egentligen väger. Förra gången jag väntade tvillingar blev vikterna väldigt fel på slutet. Jag ska inte oroa mig för allt verkade bra. Det fanns tillräckligt med fostervatten och flödet var bra. Sedan undersökte läkaren mig för att kolla hur öppen jag var och det var ett par centimeter.

Sedan blev allt overkligt och jag blev helt slut. Insikten att det närmar sig drabbade mig fullständigt. Nu på morgonen satt jag bara och grinade på sängen. Min man jobbar hela dagen och kvällen och det är nästan mer än jag orkar. Och hur ska det bli? Hjälp. Tänk om... allt möjligt.Tankarna snurrar och jag läser saker i olika böcker och det kanske jag ska låta bli. Nu måste jag lita på min läkare, på mig själv (kanske i omvänd ordning) och på sjukvården. Så är det.

Vi har nu i alla fall lyckats baxa ut skåpet ur vårat sovrum så en till säng får plats där och nu ska jag packa den där BB-väskan. Jag kan förbereda saker. Jag kan....

Asfalt

Min äldsta son är så glad och pratar om olika fläckar asfalt han har sett lite varstans. Jag kommer att springa hur mycket som helst på träningen, sa han i går, för han är så glad över asfalten. Bor vi på fel ställe? Är den här familjens kynnen inte gjorda för det här klimatet? Min man gillar inte månaderna november till februari.

Idag ska jag äta lunch med en kompis och det känns bra för igår blev en sån där "sova på soffan dag" och jag behöver väl det, men jag behöver något annat också.

Och så följer vi familjen annorlunda här hemma och man blir ju så glad över den där tiobarnsfamiljen. Den där pappan som går med ett ständigt leende på läpparna. Och så är det så där lagom kaotiskt som hos oss fast vi bara har fyra barn.

Efter tre timmar

Vad gör ni när ni har varit uppe ungefär tre timmar?

Jag äter i alla fall frukost nummer två och ungefär efter ytterligare två timmar så äter jag lunch. Men sen är kroppen nöjd ganska länge till nästan fram till middagen då jag har hunnit bli helt skakig och orkeslös. Jag tror att lösningen är att äta lite men väldigt ofta, men det är svårt tycker jag som gillar att äta mycket och mer sällan.

Om öron och annat

Igår åt inte äldsta dottern middag och hon gillar verkligen att äta, mycket, och själv kände jag mig lite illamående men det gör jag ofta under den här graviditeten så det är svårt att veta vad som är vad. Men jag önskar så att vi ska få vara ganska friska fram till förlossningen nu. Känner att vi kan behöva det.

Just nu känns det som att det dröjer innan det kommer några bäbisar till den här familjen. Dom sparkar inne i magen och verkar få plats fast det rimligtvis borde vara trångt eftersom dom tillsammans säkert närmat sig 6 kg.

När vår tvilling två föddes för sju år sedan så var han ju väldigt stor, 3800 gram drygt, för att vara tvilling och han hade faktiskt haft det trångt för hans öron hade vikt ihop sig. Jag minns att jag, trots att jag tyckte att han var så perfekt, ändå frågade läkaren som undersökte honom på tredje dagen om dom där öronen. Måste ha läst någonstans att man ibland tejpade öron, men han tyckte inte att det var några problem med dom där öronen och sa att det nog blivit så för att det var så trångt i magen och det skulle gå till sig. Och det gjorde dom.

Igår var jag och han ensamma på teater och det finns ingen av våra barn som är så enkel att vara med som han på tu man hand. Han kan klaga innan på att det är för långt att gå och att det blir tråkigt och jobbigt, men när man är på väg då glömmer han allt och tycker att varenda snöhög är en spännande utmaning att utforska. Då är det lätt också för en mamma med jätte stor tung kropp och dålig sömn.

Väntan

Jag känner att jag har väntat och väntat så länge nu och att jag börjar bli less. Less på att gå upp före alla andra för att äta och sedan somna på soffan totalt utmattad. Less på att inte orka ta mig för någonting.

Oj vad lång en graviditet är på slutet och vad fort den går ibland där i mitten. Igår sa vi hejdå till varandra, jag och barnmorskan så nu är det besöken på specialistmödravården som återstår.

Och jag har börjat tänka på att det var så länge sedan jag var hemifrån förutom då över dagen. Ni vet en sån där resa över en helg eller något, ett litet miljöombyte. Längtar efter det, men jag vet att ett miljöombyte kommer snart fast här hemma på sitt eget alldeles omtumlande sätt. Vi längtar så vi snart blir tokiga.

Jag fick höra deras hjärtan igår och dom slog fint. Igår kom jag också fram till en ny insikt och det var att jag hade ju blivit ledsen om det inte hade varit två barn i magen den här gången också. Fast det har jag ju inte vågat erkänna tidigare. För det var ju det jag fick sist och det som nu känns som det självklara. Men nu erkänner jag för det är helt sant.

Diskussioner

Jag blev glad över diskussionen om amning nu. Jag måste lära mig att diskutera för det är jag inte bra på. Tycket att det är lite läskigt när folk har olika åsikter och någon eventuellt blir sårad av någon annans åsikt samtidigt som jag är en sån där som gärna tycker tvärtemot. Ja, jag vet inte hur förenligt detta verkar men så är det i alla fall.

Igår kväll kvällsfikade jag ingenting för jag hade ätit en stor lunch och en stor middag. Detta har bäbisarna protesterat våldsamt mot så klockan tre i natt fick jag sätta mig med en tallrik fil och en smörgås och inte ens katterna orkade umgås med mig. Sedan kunde jag sova lite bättre så jag kanske orkar med dagens vårdcentralbesök och fiolspelning två långa trappor upp.

För att få igång läsningen igen så har jag börjat läsa kapitelböcker för lågstadieåldern. Och jag håller på med två riktigt bra så kanske får jag upp läsintresset igen. Idag gick vi in i vecka 37, jag och bäbisarna.

Hjälp jag kan inte läsa

Jag hade fått en kommentar om artikeln jag kritiserade i Mamatidningen och jag kände mig plötsligt elak att jag hade skrivit så kritiskt. Förlåt. Jag tycker fortfarande som jag tycker men jag behöver ju inte kritisera enskilda människor.

Annars är jag bekymrad över mig själv just nu att jag inte kan läsa längre. Att detta skulle drabba en bibliotekarie som just nu är sjukskriven och skulle ha tid att läsa. Istället samlar jag påsar och åker på Myrornas med dom, vilket känns tillfredsställande men kanske inte tillräckligt. Och jag har ju så många böcker som hade tänkt bli lästa och nu väntar Ann Heberleins bok på mig på bibblan och den vill jag verkligen läsa.

Det jag klarar av att läsa just nu är min tvillingbok som jag läste när jag väntade E och S också hela tiden och Salmiak och Spocke av Moni Nilsson-Brännström högt för E och S. Dom tycker att den är jätte bra.

Förberedelser

Jag har sovit så bra i två nätter, men inte i natt. Vaknat ofta och längtat efter morgonen hela natten. Och nu sitter jag här i min morgonrock och bara hoppas att jag ska ta mig för någonting.

Nu har vi bestämt att spjälsängen och vaggan ska ner från vinden och då måste ett skåp ut ur vårat sovrum för annars får vi inte plats. Vi tar små, små steg med förberedelserna. Helst skulle jag vilja ha plats med en säng till i sovrummet också eftersom två stycken av barnen kommer till oss varje natt och så ska två bäbisar förhoppningsvis ligga där också alldeles snart. Och jag brukar vilja ligga i samma säng som mina barn och bara ha spjälsängen som en extra säng. Vi får se hur det går. Ja vi får se hur det går med allt. För det närmar sig och det känns nervöst.

Tänk att jag...

ska få barn, förstår det plötsligt inte. Lika lite som jag förstår vem jag egentligen är. Gud jag tror jag är ensam och håller på att bli lite småtokig. Det är nu jag skulle vilja gå och shoppa vackra saker som jag är så svag för. Konsthantverk, tyger, kuddfodral, god mat, hus, möbler.

Jag försökte få prata med min man, men fick bara 5 minuter för han hade redan haft 9 patienter på förmiddagen och väntade på fler. Men ett ljus i mörkret är brevbäraren som kom precis och kanske la han ner något roligt i min brevlåda. Jag har också fått låna ut morötter till grannen och bytt några ord.

Jag har två mammabyxor som är mjuka och ett par jeans, men dom vill jag inte ha för jag känner mig inklämd och nu är ett par av dom mjuka alldeles fläckiga eftersom jag spiller saker hela tiden och ett par är borta. Visst borde barnen märka om det låg ett par mammabyxor i deras garderob istället för deras egna mjukisbyxor? Min son brukar säga att hela jag ryms i mina byxor nu för tiden. Jag förstår vad han menar. Men nåt måste jag klä mig i så jag kommer ut en stund och blir glad.

Om en dålig tidning till exempel

Jag köpte tidningen Mama för någon vecka sedan och ångrade mig nästan direkt. Fy vilken hemsk tidning, eller förstås inte enbart men ändå inte bra. Kläder och mode för mammor och barn som får mig att vrida mig lite generat. Och sedan artikel med Camilla Läckberg som jag inte har någon relation till och jag har aldrig läst hennes böcker. Så jag har inte lust att vara fördomsfull eller nåt sådant, men jag blir upprörd över hennes syn på amning och jag har sett den åsikten på fler ställen på sista tiden. Jag tycker inte att det är kul att amma så jag vill inte göra det, ungefär så tycker jag mig märka av en del resonemang i tidningar. Jag är för valfrihet, men jag tycker att vi har börjat välja bort en del saker som borde vara självklara och amning är något sådant. Jag vet att en del inte kan amma och det är fantastiskt att det finns ersättning att ge till barnet, men jag tycker att man kan jobba lite med sig själv om man inte vill amma men kan. Och en sån där artikel måste ju få ett stort genomslag eftersom många läser den, den låg faktiskt på mödravårdcentralen där jag går.

Jag läste Hanne Kjöllers bok "I huvudet på en mamma" hette den, tror jag. Det var mycket som var bra, men så såg jag en intervju med henne på TV och hon skrev väl om det i boken också, tror jag, att för att öka jämställdheten så kan man dela på matningen med pappan genom att han kan ge ersättning. Jag tycker att jämställdhet borde kunna nås utan att ge avkall på till exempel amning. Och vi kan dela på föräldraledighet utan att sluta amma.

Jag ska inte köpa tidningen Mama mer. Jag lovar.

Stora tomheten

Den stora tomheten kom över mig fast jag är full av barn. Vi bestämde oss för att vi inte kan köpa något hus för tänk om jag ångrar mig. Hur knäpp får en 36-åring vara, totalt utan makt över sitt liv. Om jag aldrig fattar något beslut så behöver jag heller aldrig ta konsekvenserna. Fiffig lösning, eller....

Har varit i dotterns klass och känner mig frustrerad. Vill göra något för att förändra, men vet inte vad. Det råder inte precis någon febril aktivitet i klassen utan snarare en väldig långsamhet.

Lov och bäbisar

ttttttttfdxzt, skrev den enda kattungen som bor kvar hemma. En flyttade igår och en i förrgår. Kattmamman letar dom som har flyttat här i huset. Men dom är 12 veckor och då ska dom ju kunna börja flytta hemifrån. Alla barnen har kommit hem igen nu, en från fjällen och en från Sveriges minsta kommun där hon har gjort blomsterarrangemang i en blomsteraffär. Dom verkar ha haft det bra och det gick bra för mig också. Dom har vuxit och jag har vuxit och jag förstår att separationer ingår i föräldraskapet. Igår åkte vi slalom, alltså tre barn, min man och jag tittade på och jag längtar efter att bli rörlig igen när jag ser hur andra kånkar, drar, släpar, springer, dansar sig fram genom tillvaron.

I vecka 36 är jag nu med en bäbis på dryga 2800 och en på dryga 2600, stora och fina verkar det som. Hon som gjorde ultraljudet sa att nu behöver hon inte titta på livmoderhalsen för nu kan dom komma om dom vill. Jag vet ju om det själv att dom är ganska stora och nog skulle klara sig rätt bra utanför livmodern, men det kändes ändå skönt att höra henne säga det.

Hus

Och vi har tittat på ett hus som vi borde köpa. Men, dessa men, som gör att jag inte kan fatta något beslut. Jag är rädd att bryta upp från grannar och gata. Dom yngsta måste byta skola till ettan i så fall. Och det är dyrt, riktigt dyrt. Det som är bra är att det ändå inte är långt härifrån så våra stora barn kan promenera till sin skola och sina kompisar åtminstone stora delar av året. Det behöver inte renoveras eller byggas ut. Det finns fler än en dusch och fler än en toalett och alla kan med lite god vilja få en egen vrå att krypa in i om man vill. Och min man vill att vi ska slå till nu.

På väg

Nu är sonen och hans pappa på väg till Borgafjäll och bara inte min man somnar vid ratten. Han somnade vid ultraljudet sist för han påstår att det är ett sånt sövande ljud. Han somnar förresten lite varstans nu för tiden. Han håller kanske på att gå in i väggen när hans fru ligger på soffan.

Jag vet inte

Jag känner mig rätt trängd just nu. Kan inte säga vad jag menar egentligen, men jag blir bara mer och mer orörlig och är vansinnigt förkyld. Känner mig otillräcklig som både mamma och människa just nu. Jag känner mig lite bortskuren från världen när orken inte räcker till. Idag har jag varit inne hela dagen låååång.

Tänk att det finns sådana som orkar åka vasalopp och tänk att det finns såna som is klaga på idrottare att dom inte presterar tillräckligt. Jag vet hur det är att inte kunna prestera och tänk om någon skulle klaga på mig. Jag skulle bli vansinnig. För mig är det just nu en prestation att gå upp och äta frukost.

När dom frågade Charlotte Kalla varför det gick som det gick när det inte gick bra på gårdagens tre mil sa hon med aggressivitet i rösten: Jag vet inte. Sedan efter en stund frågade reportern igen samma sak och fick samma svar i exakt samma tonläge: Jag vet inte.

Och om någon skulle fråga mig varför jag är trött, seg och ledsen så skulle jag svara: Jag vet inte på exakt samma sätt (om jag bara vågade).