ska få barn, förstår det plötsligt inte. Lika lite som jag förstår vem jag egentligen är. Gud jag tror jag är ensam och håller på att bli lite småtokig. Det är nu jag skulle vilja gå och shoppa vackra saker som jag är så svag för. Konsthantverk, tyger, kuddfodral, god mat, hus, möbler.
Jag försökte få prata med min man, men fick bara 5 minuter för han hade redan haft 9 patienter på förmiddagen och väntade på fler. Men ett ljus i mörkret är brevbäraren som kom precis och kanske la han ner något roligt i min brevlåda. Jag har också fått låna ut morötter till grannen och bytt några ord.
Jag har två mammabyxor som är mjuka och ett par jeans, men dom vill jag inte ha för jag känner mig inklämd och nu är ett par av dom mjuka alldeles fläckiga eftersom jag spiller saker hela tiden och ett par är borta. Visst borde barnen märka om det låg ett par mammabyxor i deras garderob istället för deras egna mjukisbyxor? Min son brukar säga att hela jag ryms i mina byxor nu för tiden. Jag förstår vad han menar. Men nåt måste jag klä mig i så jag kommer ut en stund och blir glad.
2 kommentarer:
Hej Maria
Ville bara säga hej. Jag känner dig inte alls men har följt din blogg ganska länge nu och följer dig nästan dagligen. Jag tycker att du är så otroligt modig och stark! Tänk 6 barn vilken bedrift.
Varma hälsningar från en trebarnsmamma utan blogg i en stockholmsförort, Anna
Hej
Vad roligt att du säger hej. Spännande att någon hittar en så där ute på nätet.
Och tack för dina uppmuntrande ord.
Skicka en kommentar