Jag känner att jag har väntat och väntat så länge nu och att jag börjar bli less. Less på att gå upp före alla andra för att äta och sedan somna på soffan totalt utmattad. Less på att inte orka ta mig för någonting.
Oj vad lång en graviditet är på slutet och vad fort den går ibland där i mitten. Igår sa vi hejdå till varandra, jag och barnmorskan så nu är det besöken på specialistmödravården som återstår.
Och jag har börjat tänka på att det var så länge sedan jag var hemifrån förutom då över dagen. Ni vet en sån där resa över en helg eller något, ett litet miljöombyte. Längtar efter det, men jag vet att ett miljöombyte kommer snart fast här hemma på sitt eget alldeles omtumlande sätt. Vi längtar så vi snart blir tokiga.
Jag fick höra deras hjärtan igår och dom slog fint. Igår kom jag också fram till en ny insikt och det var att jag hade ju blivit ledsen om det inte hade varit två barn i magen den här gången också. Fast det har jag ju inte vågat erkänna tidigare. För det var ju det jag fick sist och det som nu känns som det självklara. Men nu erkänner jag för det är helt sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar