Nu har vi haft besök i fem dagar av mina föräldrar och jag har lagat mat i massor. Två extra vuxna och plötsligt blir det så mycket extra matlagning. Konstigt.
Jag läste en sån där gravidbok i går och läste om både förlossningar och kejsarsnitt och insåg att jag inte vill göra något av det. Vill bara ha två levande barn i min famn när dom är lagom stora. Att något ska hända någon av dom någonting gör mig helt livrädd. Hur ska jag lösa det där. Läkaren frågade om jag vill samtala med någon, men det vill jag inte heller. Jag har fött alla mina barn helt vanligt, men efter tvillingarna så blev jag nog lite rädd och ändå gick det bra. Men mina egna värkar fungerade inte för livmodern var för stor för att dra ihop sig så jag fick dropp för att
få igång värkarbetet ordentligt och då gick det från 0 till 100. Jag hade inte sovit någonting på hela natten när förlossningen startade. När min dotter föddes lade sig min son på tvären i magen för det blev ju plötsligt så gott om plats. Han vägde drygt 3800 och var svår att vända och mina krafter var helt slut. Han kom ut tillslut på något underligt vis med hjälp av en sugklocka.
Men att föda tvillingar en gång till hur ska jag våga det? Hjälp jag är rädd.
3 kommentarer:
Maria!
Dina rädslor kan jag relatera till. För mig har det fungerat att prata med någon, men det har inte behövt vara någon professionell.
Jag minns att när ettan var ute efter värkstimulerande dropp - fy sjutton vad jag avskydde droppet - och jag skulle jobba ut en till, blev jag rädd för att krysta.
Jag finns om du vill.
Kram/ Lena Risholt
hej vännen och god fortsättning på det nya året.. jag har fött 5 barn med denna siste gull gosse var jag liv rädd.. kanske är åldern... eller vad.. sen att jag fick min första förlossning med nr 6 är en annan sak.. var nog kanske min rädsla? förstår dig känner med dig--
Hej Lena
Tack för att du hör av dig. Jag gillade inte heller alls det där droppet för det blev så onaturligt starka värkar direkt. Jag kände inte igen min kropp och hur den betett sig under tidigare förlossningar. Hoppas att vi kan höras längre fram. Kramar
hej Susanne
Ja jag känner mig inte alls så där ung och stark längre. Men det är kanske mer en känsla än en sanning och något jag kan försöka jobba med.
Skicka en kommentar