Farliga vägar och små fina barn

Igår trodde jag att Signe hade blivit överkörd. Vi har en konflikt jag och min man, eller vi har inte en, vi har så klart flera, men vi har en som jag vill prata om just nu. Den där om våra nioåringar får gå över storvägen eller inte, ensamma. Min man har börjat låta dom göra det när inte jag är hemma. Han menar att dom klarar det. Igår fick vår dotter göra det fast jag var hemma för vi satt och åt och hon ville till en kompis på andra sidan vägen och kompisen kunde bara leka en liten stund. Ja så blev det stress och hon fick gå själv. Sen efter en stund, och hur lång den där stunden var vet jag inte, hör jag en ambulans och jag ser den sen efter ett tag köra där på storvägen förbi där hon har gått förbi. Då börjar en ångestatttack. Och när den kommer så blir jag panikslagen. Kan inte tänka klart, vet inte alls hur lång tid som passerat från det hon gick till ambulansen kom. Blir galen på min man som försöker säga förnuftiga saker. Snubblar och sliter mitt hår. Skriker åt dom andra barnen som försöker säga att jag är fånig. Den släpper först när jag går till kompisen för att hämta henne och hon springer glatt runt i sin stickade mössa och kompisen i en likadan. Och jag tänker att aldrig ska hon gå över där själv och vi flyttar så jag slipper den här dumma vägen. Men jag inser att det inte heller går utan att alla mina 6 barn ska gå över den där vägen hur många gånger som helst och jag kommer att vara så orolig en miljard gånger. Så är det bara.