Jag längtar till sommaren. Snön är oerhört dominant. Den tar över allt. Gården är helt obrukbar och den pyttelilla framsida vi har är alldeles ishal. Vi har också ett fint litet uterum på gården, inglasat, såna där som jag alltid fnyst åt för jag har tyckt att dom varit fula och nu längtar jag efter att få pynta i det där rummet. Men så känner jag ju hon som ska göra det och det blir ju inte alltid av. Men just nu så vill hon väldigt gärna göra fint på gården.Ibland, eller väldigt ofta känner jag mig så bortkopplad från världen. Läser inte tidningen och ser inga nyheter. Lyssnar i och för sig alltid på P1, men hur mycket hör jag med två snart tvååringar som samtidigt häller ut havregryn, vill sitta famn, läsa bok, kasta ner tandborstar, dra ut toapapper. Ja fast det är ju inte deras fel att jag är så otroligt världsfrånvänd. Men då är jag glad att min man kan så himla mycket. Barnen kan alltid fråga honom om dom mest komplicerade världsliga saker. För jag bara, nä jag vet inte, kanske, måste slå upp. Äh ni kan fråga pappa. Men i den lilla världen som rör barn, mat, sagor, böcker, plastmattor, bloggar, och faktiskt lite till är jag oerhört insatt.
När jag växte upp var min pappa väldigt tystlåten och är fortfarande, men oj vad han läste tidningar och lyssnade på p1 och såg varenda nyhetssändning. Och på helgen satt både mamma och pappa helt förlorade i varsin del av DN. Kanske reagerar man på sånt med att bli så här. Eller också är det alldlees medfött. Men kanske får jag lov att skärpa till mig.
Och tänk om mina barn bara minns mig som någon som satt och drömde med någon kokbok eller blogg framför sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar