Äsch det spelar ingen roll

Nu har det förfallit här hemma igen. Fioler, böcker , strumpor, papper, sladdar, fjärrkontroller, kläder, gosedjurshästar, täckbyxor, tuschpennor, hårborstar, tekoppar ligger överallt och absolut på fel ställen. Och jag känner bara äsch det spelar ingen roll jag är ju trött. Förresten är det någon som har lämnat ett äppelskrutt precis här vid datorn och det såg jag inte ens för det låg för nära. Men det är iallafall ett ganska färskt skrutt och då gör det ju inte så mycket. Det var värre när dottern förra veckan hittade en möglig apelsin i sin skrivbordslåda. Jag tycker inte att det är så hemskt med mögliga apelsiner, men jag undrar i vilket ögonblick hon bestämde sig för att placera den i skrivbordslådan.

En hysterisk vecka där man nästan inte hinner någonting förutom det absolut nödvändigaste har den här veckan varit. Jag har jobbat en kväll, min man en kväll och så har det varit biobesök och innebandy för 10-åringen, ridning för åttaåring och fiol för mig. Och då är det faktiskt bara onsdag idag. Då kommer faktiskt morgondagen som en litet avbrott. Jag ska vara chaufför i 10-åringens klass för de ska ungefär 11 mil bort på ett äventyrsbad. Jag har packat väskan full med böcker. Men tänk om jag börjar oroa mig för att något ska hända på det där badet då kommer jag inte kunna läsa en rad. Jag ska helt enkelt bara försöka ta det med ro. Jag ska läsa de där böckerna.

Lite trött igen

Jag läste en bok en gång som faktiskt var bra, iallafall delar av den. Jag lånade den först på bibblan och köpte den sedan något år senare på någon bokrea. Den heter Motboken (52 tips för en hälsosammare familj) och är skriven av bland annat av Maria Borelius. Ni vet hon som fick avgå nästan samma dag hon blev utsedd till minister för hon hade gjort något, minns inte längre vad. Men jag minns att hon hade flera jättestora dyra hus lite varstans. Men den här boken är faktiskt riktigt bra eller delar av den. Och en sak har etsats sig fast i mig och det är att man ska gå och lägga sig senast halv tio två kvällar i veckan. Men jag gör det inte. Jag går inte och lägger mig i tid fast jag behöver det. Mina dagar är helt fullproppade och ändå gör jag det inte, eller kanske just därför. Det är bara efter halv tio som jag har lite egen tid och då vill jag dra ut på den. Det är nog därför jag inte lägger mig när jag borde. Jag är egentligen varken morgon eller kvällsmänniska. Jag är riktigt trött varje morgon och riktigt trött varje kväll. Jag kan tycka att det är lite orättvist, men bara lite. Jag känner att jag skriver mycket om trötthet fast jag har ganska stora barn nu som inte håller mig vaken om nätterna. Men jag blir trött ändå fast jag har stora barn, det är inte riktigt det det handlar om.

Hur trött och kall som helst, för nu är det faktiskt vinter här, tog jag fiolen på ryggen och cyklade till min andra riktiga fiollektion. När jag väl var där blev jag pigg för det var ju jätte kul. Jag känner mig barnsligt förväntansfull. Idag fick vi spela våra första , vad heter det, fioltoner kanske. Det är ganska gulligt med 7 vuxna människor som ska lära sig något helt nytt och som sitter ring och gör fingerramsor. Rörande på något vis.

Lite sjuk

Oj vad trött jag var igår för jag var på tjejmiddag hos grannen och sen sov jag nästan ingenting på natten. Jag träffar kompisar så sällan så när jag träffar de blir jag så full av tankar och intryck och jätte pigg. Jag gick som i en dimma hela gårdagen och på kvällen började jag frysa och tänkte att nu har jag blivit sjuk. I morse när jag vakande kände jag mig fortfaramde jätte risig. Jag hämtade min muntermometer och den visade 37 grader. Då slutade jag att känna mig sjuk.

Och så bloggade jag ingenting på hela gårdagen och nu höll jag på att gå och lägga mig utan att blogga det minsta. Men då fick jag lite dåligt samvete och tänkte bloggar jag inte idag då kanske jag aldrig gör det mer. Så därför sitter jag här nu efter en jätte lång dag och längtar efter att gå och lägga mig, men bloggar ändå.

Och så har jag fått en fin liten utmärkelse av Maria Jag blommar. Och den blev jag jätte glad över.

En sån där sportdag

Hela dagen kommer att gå i sportens tecken. Det är basketträning för 10-åringen på morgonen, innebandymatch på eftermiddagen för samma 10-åring och basketkväll för precis samma 10-åring och faktiskt imorgon också innebandymatch för samma 10-åring. Och vi andra anpassar oss och hänger med, tror jag iallafall.

Och så har vi köpt en alldeles nästan ny bil och jag har inte ens hunnit titta in i den men idag måste vi ta en tur. Då råkade jag se ett så otroligt vackert hus som var till salu en bit utanför stan. Det hade glasveranda, brutet tak, trägolv, skafferi, ja allt sånt som jag drömmer om. Då kan vi ta den nya bilen och köra förbi och drömma om det där fina huset och sen kommer vi nog aldrig våga lämna det vi har ändå.

Och igår funkade dammsugaren igen och tvillingarnas rum blev städat och vardagsrummet. Lite skillnad blev det. Tvätten veks ihop och jullådorna hamnade i förrådet och tvättkorgarna i tvättstugan. Och så möblerade jag om och jag kände att jag trivdes lite bättre. Nu har vårat soffbord gått sönder och vi behöver ett nytt. Men vad ska vi ha för något?

Jag och min fiol

Jag kände mig liten och förväntansfull idag. Jag hämtade ut min fiol i informationen på en gymnasieskola här i stan. Jag bar den genom cafeterian och tänkte att nu tror de att jag är en sån som spelar fiol. Vad spännande det kändes att vara en sån som spelar fiol. Nu var det ju inte riktigt så för jag var ju en sån som aldrig ens hållit i en fiol förut. Men det fick jag göra idag. Jag fick klappa i takt, göra en sak med ena handen och en annan med andra handen, hålla i stråken, lära mig att lyfta upp fiolen på axeln. Inte alls så lätt för det här med koordination, takt och sånt är inte min starka sida. Fiolfröken satt mittemot mig och då blev jag också lite förvirrad över vilken hand jag skulle göra olika saker med. För det där med höger och vänster kan jag inte när jag blir nervös. Det var en kort lektion, men alldeles tillräcklig för mig. Så bar jag med mig fiolen och väl hemma ville alla barnen se på den. Kolla, visst är den fin! Så började jag tänka på om jag hade börjat spela fiol när jag var liten. Undrar hur det hade varit? Hade allt varit helt annorlunda då? Tänk vad en enda fiol kan väcka mycket tankar om livet. Så nu känns det jätte kul att mina tvillingar ska börja alldeles snart, så fort jag har gått klart min vuxenkurs. Men de kan ju förstås lessna jätte fort och vilja göra något helt annat.

Först leka, sen städa

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig ikväll. Hela huset var upp och ner och jag tänkte att nu ska vi prova att städa hela familjen tillsammans. Men redan på väg hem från åttaåringens skola blev planerna lite ändrade för då ringer min man och säger att han har glömt att han ska jobba hela kvällen. Men, tänker jag positivt, då är vi ju fortfarande fem personer kvar som kan städa. Väl hemma presenterar jag idén och barnen är med, speciellt åttaåringen som aldrig städar. Hon skulle bara spela Sims först, för det är ju ändå hennes Simsdag. Och så ringer hennes kompis och hon kommer över och de spelar tillsammans. Men så slutar datorn att funka och min dotter blir sur. De börjar istället med någon lek som innebär att man springer ner i källaren och gräver i förrådet och klär på sig undanlagda kläder. Och så blev det ännu mer saker som ligger överallt. Sedan vill sonen leka mörkerkurragömma i källaren med fyra kompisar. Okej, sa jag, men sen ska vi städa. Visst, säger barnen. Jag kan städa vardagsrummet sa sonen. Kompisarna var här ganska länge och det blev lite sent. Jag började dammsuga lite för mig själv i väntan på att kompisarna skulle gå hem. Men plötsligt så dog dammsugaren, påsen verkade vara full och jag bytte, men den startade ändå inte. Och sen när alla kompisar hade gått var vi väldigt trötta och dammsugaren väldigt tyst. Det blev ingen städning idag heller. Jag som hade tagit före-bilder här hemma på stöket och så skulle jag ta efter-bilder på hur fint vi hade gjort och lägga ut här. Men jag ger inte upp, imorgon kanske jag kan ta de där bilderna.

Samla på prickar

En gång fick jag för mig att jag skulle samla på prickiga muggar. Jag lyckades aldrig bra med att samla på grejer när jag var liten. En del var ju helt suveräna på att samla på luktsuddisar, kapsyler, ölburkar, tändsticksaskar, låtar, knappar, ja vad nu folk samlade på. Förresten så samlade jag på Carolabilder och hade ganska många i en byrålåda, det var nog det samlandet jag lyckades bäst med. Men så började jag längta efter något att samla på som vuxen. Jag gillar prickar. Jag tycker att det nog är det perfekta mönstret. Och så gillar jag muggar. Så då började jag samla på prickiga muggar, men det blev bara de här. Det var ju inte så kul att samla för vad ska man göra med det sen, men prickar gillar jag fortfarande.

Regn och ingen miljöbil

Jag håller på att bli förkyld så jag ska bara gå och lägga mig nu eller alldeles strax och läsa. När man än har tittat ut under den här dagen och under gårdagen har det bara varit regn, grått, is, halka och det är januari i Västerbotten. Det regnar i januari och nu har vi ändå bestämt att det inte blir någon miljöbil. För vi håller på att köpa bil och det skulle bli en miljöbil. Men vi måste ha en hel minibuss och det finns inte som miljöbil än. Den första kommer i april och den blir hur dyr som helst. Det går inte den här gången. Men om några år så. Det lovar jag. Den bil vi har nu den är en miljömässig katastrof iallafall, den bara måste bort och allt blir bättre än den.

Och så berättade jag min första saga idag för en hel drös med 6-åringar och 7-åringar. Jag var nervös men efter flera goda råd som jag fick här av AnnaStilla så blev det så bra. Nu längtar jag faktiskt till nästa vecka för då får jag göra om det. Har du något tips på en bra saga att berätta för den åldern så tipsa gärna.

Saknar inte tuffa hästtjejer

Oj nu körde det ihop sig alldeles i eftermiddag. Jag skulle gå på min första fiollektion, eller inte riktigt, för det var bara information idag och äldsta dottern skulle börja rida. Jag har själv ridit i jätte många år, men slutade när jag var 15 år. Jag har faktiskt aldrig saknat det sedan dess. Fast hästar tycker jag om egentligen, de är stora, mäktiga och luktar gott. Men det var så mycket tragglande med dressyr och jag var aldrig bra på det så jag satt ofta och drömde. Det är en till sak jag inte heller har saknat med ridningen och det är alla stora, tuffa hästtjejer. Usch vad jag tyckte att de kunde vara läskiga. Förlåt alla ni som kanske varit en hästtjej en gång. Det har ju jag också varit förresten men jag var ändå rädd för de större som visste allt. Men ändå fick min dotter börja rida idag, fast det hon började på kallas ridlekis, så det låter ganska snällt. Och så ska jag alltså träna fiol i 6 veckor för att sedan kunna hjälpa mina tvillingar som ska börja spela. Det kallas suzukiundervisning och då ska föräldrarna gå en kurs för att sen kunna hjälpa barnet. Jag känner mig jätte nervös. Jag har inget självförtroende när det gäller instrument, musik, sång, helt enkelt inget. På fredag blir min allra första riktiga fiollektion och det känns helt tokigt.

Ledsna barn

Jag gick visst upp i tid, åt nyttig frukost, förutom någon extra kopp kaffe, men allt blir inte jätte bra för att man håller sina löften. Inte när nästan alla barnen har ledsna hundögon på morgonen. Jag vinkade jag hej då till ledsen eller arg son, förresten så tror jag att han var både och. Sedan åkte jag till dagis med två fina tvillingar. När jag skulle gå höll dottern fast mig och sonen gick runt ensam och sparkade på någon snöbit. Hans bästa kompisar var inte där och min dotter har nästan inga kompisar på dagis längre. De hon lekte med slutade i somras och sedan dess har hon mest lekt med sin bror och hans två killkompisar men det räcker inte, hon är inte glad. Jag grät hela vägen från dagis igen. Det har inte börjat bra efter jul. Sedan ringde jag tillbaka till dagis och pratade med de och de var inte ett dugg oroliga för sonen för han har kul nästan jämt, men det har inte dottern. Hon är som ett skolbarn, säger de. De försöker tänka ut speciella saker till henne som hon gillar. Hon älskar pyssel, läsa , måla och vara med fröknarna.

Och äldste sonen han var ledsen för att han inte fick gå med i Apberget. Ska en 10-åring få göra det? Alla är med, säger han. Hur många alla är vet bara han, men det kan vara allt mellan 3 och 40. Är det någon som har en åsikt så skicka gärna en kommentar. Eller finns Apberget bara där jag bo?

Jag lovar

Jag lovar att jag inte ska ha ett enda barnkalas och inte gå på någon julgransplundring den här veckan som kommer. Jag ska inte heller vara uppe sent på kvällen någon enda kväll. Jag ska äta nyttigt hela veckan, inte en enda tårtbit. Jag ska gå upp i tid varje morgon. Jag ska springa minst två gånger. Jag ska komma i tid till jobbet minst tre dagar. Jag ska inte oroa mig alls mycket under veckan, inte ens över att jag ska lära mig att spela fiol. Jag ska ha tålamod med barnen och inte tjata på att de sitter för mycket vid datorn och läser för lite. Jag ska laga lagom mycket mat och kanske städa lite. Och jag ska berätta en saga för en barngrupp för första gången i mitt liv utantill och det ska jag inte alls bli nervös över.

Om tallrikar

Det är söndag och det snöar. Barnen spelar spel och ingen bråkar. Och jag tänker på tallrikar.
Nu skriver jag väl om kanske något helt ointressant, men jag kan inte låta bli. Jag har så svårt och bestämma mig och det gäller faktiskt det mesta. Men samtidigt tycker jag att förändringar kan vara fruktansvärda och försöker undvika dem så gott det går. Det är kanske därför jag istället byter smak när det gäller tallrikar och annat för det är inte lika läskigt. Eller det kanske bara är så att jag gillar olika saker samtidigt och bara inte kan bestämma mig. Som när det gäller tallrikar.

Just nu gillar jag alla våra olika sorters tallrikar. Jag tycker att de är så fina tillsammans. Ett tag tänkte vi att vi skulle köpa fler såna vita med blå kant för de hade min man med sig när vi träffades. Men så ångrade vi oss och hittade helgrå på Myrornas och jag tyckte de var jätte fina. Men så ville mina föräldrar köpa något till oss och då blev det Swedish grace så de äter vi ibland på. Men så var vi på loppis i somras i Piteå och då hittade vi de med gul kant på med lite ovanlig form. Sedan tidigare hade vi några med brun kant också som är lite lika. Alldels nyss hittade jag tre stycken tallrikar på Myrornas med små blommor som var nästan bortnötta och de var slitet fina. Och så är det de små talrikarna som kommer från olika loppisar, Jag gillar verkligen prickigt och grönt men så hittade jag två stycken blå med blommor och de blev så bra tillsammans. Och nästa gång kanske jag skriver om något helt annat.

Innan, under och efter barnkalaset

Ett barnkalas har klarats av. Familjen ligger just nu utslagen i olika soffor, puffar och golv. 11 barn mellan 4 och 6 år plus våra egna tvillingar, storasyster och hennes kompis, storebror och hans kompis, min man och jag var här samtidigt. Vi försökte leka någon lek men hälften tittade på, någon grät och många skrek. Det är svårt att leka lekar på barnkalas tycker vi. En lek går alltid hem bland nästan de flesta och det är när de får dansa hur de vill till musik och stå alldeles stilla när musiken tystnar. Den leken kräver minimalt med instruktioner och det är väldigt bra eftersom det är svårt att göra sig hörd. Men ingen får åka ut, det vill helst storasyskonen att någon ska göra. De tycker det är bra om det blir lite tävling, men det slutade vi med för några år sedan, för då började den som åkte ut först att gråta. Man(vi) vill helst inte att så många ska gråta på barnkalas. Men någon tår spilldes idag också, tyvärr.

Ett utropstecken var att nästan alla gillade tårtan. En kille sa att det var nog nästan den godaste han ätit. Annars brukar vi slänga minst ett ganska stort gäng med halvätna tårtbitar, halvätna bullar och annat som inte riktigt hinns med att stoppas i munnen. Nu satt de en riktigt lång stund och mumsade tårta och chokladbollar. De är nästan som finast när de sitter på var sin stol och konverserar lite om stort och smått. För så fort någon reser sig drar det igång, men sen blir det lite stillsamt igen när godispåsarna fiskas fram på slutet. Lugnet lägger sig och någon slags stillsam lek tar vid. Och sedan var det slut och födelsedagsbarnen var ganska nöjda över att alla hade gått och de äntligen fick börja kolla in alla presenterna.

En riktigt bra sak med det här kalaset var att vi nog var klara i tid, vi hade till och med en kvart tillgodo och det har aldrig hänt. Jag är en riktig tidsoptimist och sedan brukar jag börja må riktigt dåligt när jag inser att vi inte kommer att hinna och hela huset är upp och ner. Men något sätt har vi väl alltid hunnit, men med andan i halsen och några hårda ord till varandra om varför vi inte började tidigare, men idag blev det inte så. Alltid något kanske. Och igår höll storebror och hans kompis på att blåsa ballonger till kalaset en hel dag i förväg. Men även om en del luft hade åkt ut till idag så kändes det jätte bra. Det kändes som att vi är en familj som förbereder saker och har koll på läget.

Sju sanningar

Jag har blivit utmanad av Persilja och det är ju första gången så det känns roligt men otroligt svårt. Men sju sanningar om mig själv kommer här:

Jag borstar nästan aldrig håret och jag har aldrig ägt någon hårtork. Mitt hår lever sitt eget liv, oftast hopsatt i en tofs.

Jag tycker inte alls om att göra frukost, men är ändå väldigt hungrig på morgonen så därför blir jag väldigt glad om någon annan har gjort det innan jag vaknar. Det är oftast inte jag som stiger upp först i vår familj och det är tur.

Jag kollar att dörrarna är låsta, plattorna stängda, olika sladdar utdragna innan jag går och lägger mig. Ofta flera gånger för jag glömmer om jag har gjort det eller inte.

Jag köper ofta gardiner, eller tyg till gardiner men jag blir aldrig nöjd när de är på plats. Jag tycker mycket om gardiner hos andra men inte hos mig sjäv.

Jag tycker inte om att ringa, tyvärr, men jag blir glad om någon ringer till mig. När jag var yngre ringde jag jämt.

Jag älskar att ha på P1, det är trygghet. Jag är uppvuxen med det och det är hemma, men jag vet nästan aldrig vad de pratar om för det är alltid så mycket som händer runt omkring mig.

Jag gillar chips och ostkrokar jätte mycket men försöker lägga band på mig. Min man hade aldrig ätit det innan han träffade mig. Jag bär en del på mina axlar.

Jag antar att de flesta redan gjort det här så det blir svårt att utmana någon. Men jag provar med Annsv och Tankar från en vit soffa.

Fläckar och böcker

Jag hade inte alls tänkt gnälla igen, det känns som jag har gjort det i flera dagar nu men ibland blir det bara så. Jag blev bara så less på jobbet idag. Det kändes som att jag gör samma sak ungefär hela tiden. Och det är ju inte riktigt sant för jag har ju ett ganska varierat jobb, men känslan var sån. Ja ha nu ska jag mejla till den, bjuda i den, läsa de här femtio hundra böckerna. Men det är ju roligt att läsa, så det är väl inget att gnälla över. Fast idag är det det, för när ska jag läsa egentligen? Men så blev jag också less på att jag är den enda som inte hinner (vill?) borsta håret, råkar ta koftan med ärtsoppsfläcken (stor), alternativt trasiga koftan, ha olika strumpor (en med mönster, en utan) på mig, komma försent tre dagar i rad (rätt så ordentligt också) och allt detta på en och samma vecka.

Jag blev bibliotekarie för att jag tycker riktigt mycket om böcker och jag drömde om att jobba med barn och böcker. Och det är faktiskt det jag gör just nu så jag borde vara nöjd. Men samtidigt förändras ens eget förhållande till bibliotek när man börjar jobba där. Det känns lite tyngre att gå tid på fritiden när det är min arbetsplats. Det är inte alltid enkelt när ett intresse blir ens yrke, fast det låter nästan lite bortskämt, men det är lite så för mig. Jag är säker på att det kommer att kännas bättre om några dagar när jag kommit in i det igen. Men idag är det verkligen inget kul.

Från gnäll till något som gjorde mig glad idag. Två 6-åringar i soffan efter en dagisvecka med två sprillans nya böcker från bibblan.