När jag diskade jasminris

I går gick det riktigt snett. Min man har rest bort igen och bara det är konstigt. Aldrig tidigare har han varit borta så mycket som under den här tiden jag har haft den här bloggen. Hur hänger det ihop egentligen? Och då hade jag glömt att vi var jour på dagis igår och det är sällan man måste rycka in, men det behövde man igår. Vi skulle diska hela dagens disk på dagis. Aldrig kunde jag föreställa mig hur mycket det var. Jag och barnen var där tillsammans och diskade i två timmar. De hade ätit jasminris och det satt verkligen fast och det fastnade också på kläder, golv, diskbänk, ja överallt. Strumporna var fulla av jasminris när vi kom hem.

Halvnio var vi hemma, helt toktrötta, men vi skulle iallafall fika innan vi och la oss. Men när vi klivit ur bilen råkade min dotter komma åt någonting på dörren så den gick inte att stänga. Hur man än gjorde så gick den inte att stänga. Och ändå är bilen alldeles ny, vi har haft den i två veckor. Tillslut bara grät jag och ringde till min man i Piteå som satt på någon middag för man hörde glada, skålande och sjungande människor i bakgrunden som säkert inte diskat i två timmar, som säkert inte har ont i halsen, som säkert inte har fyra barn som borde gå och lägga sig nu, som säkert inte alldeles nyss har köpt en nästan ny bil som nu står med öppen dörr som inte går att stänga. Jag ville vara liten och bli omhändertagen. Det blev jag nästan av en granne som höll på med dörren i nästan en timme. Efter en halvtimme gick inte heller andra dörren att stänga, men efter ungefär en timme kunde vi stänga båda. Fråga mig inte hur. Och då var klockan tio och alla sov utom jag. Då drack jag en kopp oboj och det var riktigt länge sedan och så tänkte jag att aldrig att jag går och jobbar imorgon, men det gjorde jag så klart. Det var ju bara ett tomt hot mot någon som kanske lyssnade just då.

Bland gammalt skrot

Jag sitter hemma en stund på morgonen för 6-åringarna är snuviga och min man ska vara hemma med de, men just nu är han med storebror hos tandläkaren. De är ganska pigga men ändå hostiga och lite småkrassliga så därför får de vara hemma någon dag. Och det känns så skönt att inte behöva skynda sig alls just nu. Morgonen här blev lite grinig för storebror ville inte till tandläkaren och storasyster fick också plötsligt ont i halsen när hon insåg att småsyskonen skulle vara hemma. Åh ibland önskar jag att de bara ska vara jättte pigga när de kliver upp och stå fullt påkläddda flera minuter innan vi ska gå, packa väskan och frukten utan protester och bara längta efter att ta på sig täckbyxor och komma till skolan. Riktigt så är det inte.

Jag blir så insprerad av alla bloggar som visar vad de fyndar på olika loppisar. Igår åkte jag och 6-åringarna på Myrornas för min dotter hade sett ett program på Bolibompa där en tjej sydde vantar, mössa och benvärmare av gamla tröjor. Det vill jag göra, sa dottern. Och vi började gräva fram gamla tröjor här hemma för det trodde jag att vi hade gott om. Men ingen av de vi hittade kunde vi förmå oss att klippa sönder. Nej, den har ju farmor stickat. Nej, den där kanske ni vill ha på er när ni blir större. Tänk att det inte gick att hitta någonting i detta överbelamrade hus. Så vi åkte på Myrornas och hittade till slut en stickad tröja som vi ska göra vantar och mössa av. Jag visar resultat senare. Den andra 6-åringen hamnade på deras lilla leksaksavdelning som nästan bara består av gammalt skrot. Tillslut hittade han ett spel som i och för sig saknade lite delar men han ändå tyckte var kul. Så det blev inte så dåligt som jag trodde. Men jag tycker att det är så dyrt på den där affären. Det känns inte alls som att man fyndar. Det ska ju vara billigt, men det är det inte. De rensar inte ens bort såna där McDonaldsleksaker och de säljer utgallrade böcker från biblioteket dyrt och de säljer vi ju jätte billigt på biblioteket. Jag blir irriterad kanske för att jag blir lite avundsjuk på att jag inte har hittat någon bra second hand affär med fina saker till bra priser för jag skulle gärna handla det mesta begagnat. Men det är väl så att man måste ha tid att åka runt på olika för att fynda och det har väl inte jag.

Min helg

Några ögonblick från min helg. Först middag med barnen. De äter jätte fort och sen sitter jag ensam länge till och njuter. Min man var ju bortrest så jag bestämde att allt jag lagar i helgen ska vara sånt som de verkligen gillar. Och då var 10-åringens högsta önskan färdig rösti, men det var slut på konsum och då gick det bra med potatiskroketter också. Han tyckte att vi kunde äta samma i dag också men det tyckte inte jag. Och jag har inte plockat undan högar som ligger överallt för jag ville låta bli att hålla på med att plocka och städa när han var bortrest. Och då hade jag tid att titta på hela Harry Potter filmen igår kväll, fast jag var den enda som somnade ibland. Och trots alla högar fick vi plats vid matbordet om man bara föste ihop allt på sidan. Det var jätte skönt tills idag när vi har plockat och dammsugit hela dagen känns det som. Och jag har lappat en massa byxor. Förut blev det aldrig av, men så plötsligt började jag lappa barnens kläder och det är ju jätte kul. Speciellt om man hittar lite roliga tyger att lappa med. Jag har klippt bitar från någon gammal kjol och klänning. Men det är bara 6-åringarna som accepterar lite konstiga lappar, de andras kläder får jag knappt laga. Och jag har läst Hemliga brev, en bok för 10-åringar och uppåt. Den är helt underbar och handlar Ernest som har vuxit upp med sin farmor och levt ett väldigt skyddat liv. Han går till skolan och hem igen och det är faktiskt i princip det enda han gör. Farmor går aldrig ut och de äter nästan bara soppa och aldrig minsta godsak. Men så börjar Victoire i hans klass och hon har 13 syskon. Hon blir genast förälskad i honom och hela hans liv förändras. Och så läser jag Våffelhjärtat högt för åttaåringen och den handlar om Trille och modiga Lena som är bästa kompisar. Den är också så där varm och rolig så man bara njuter av den.

Med sparken

Vi har tagit en sparktur till världens tristaste ställe. Ni vet ett ställe där stora affärer ligger på rad efter varandra. Min åttaåring skulle köpa en present till ett kalas imorgon och då for barnen och jag tillsammans eftersom mannen är bortrest. Jag bara bestämde att nu tar vi inte bilen. Men det är bara det att på såna ställen har nästan alla bil så hela tiden får jag ropa: Akta bilen. Vi fick helt enkelt kryssa fram med sparken mellan alla bilarna. I början var det så himla fint sparkföre men sen var det bara grus och grus och man ångrar bittert att man tog sparken. Men nu är vi hemma och det känns så där varmt inombords och jag tror det beror på att vi gick fram och tillbaka. Jag har nog haft ett gnagande dåligt samvete för att vi de sista åren så ofta tagit bilen fast vi bor centralt och har nära till väldigt mycket. De första åren med barnen hade vi ju inte ens bil, hur levde vi då? Fast då hade vi inte heller innebandymatcher, basketturneringar, fotbollsfestivaler och ridning att tänka på. Och fast det blev lite onödig konsumtion som luktsuddisar och två DVD-filmer idag så känns det helt okej.

Baka kaka

Batteriet i kameran tog slut när fem ungar, mina fyra och en kompis bakade en kaka igår efter äventyrsbad, hemsk lång bilfärd och samtidigt som mannen som jobbade och jag gick hemma och var färdig med dagen. Och jag tänkte att det här orkar jag bara inte. Men 10-åringen skulle ha med en kaka till ett knytis på skolan och han orkade baka. Jag är så glad för att han drev igenom baket för de hade så himla kul. Har jag någonsin så roligt i köket som de hade igår. Men det blev bara en enda bild innan kameran la av. Det blev en sockerkaka med hackad mörk choklad med apelsinsmak. De turades om att hacka choklad och här håller kompisen på som bäst. Så kul som de hade i köket igår tänker jag också ha lite oftare. Och de gillade kakan på knytiset.

Om några år kan det vara försent

Jag läste inte så mycket på äventyrsbadet jag åkte alla rutschkanor istället. Om några år kan det ju vara försent. Jag kände redan nu att jag är rädd när det går för fort och att kroppen inte slappnar av utan spänner sig och då gör det ganska så ont. I ett vattenfall skulle man åka ner på mage och det gick inte. Men jag såg en annan mamma som kunde. Jag trodde jag skulle gå sönder så jag fick sitta på rumpan och pressa mig framåt med händerna. Ja så många år till vågar jag nog inte. Jag kan till exempel nästan inte gunga längre i en helt vanlig lekpark. Jag blir illamående och så börjar det snurra. Vad är det som händer när man blir äldre, alltså 35?

Jag var ju chaufför dit och det var inte för att jag är bra på att köra bil utan för att jag skulle oroa mig hela dagen om 10-åringen åkte med någon annan, säkert mycket bättre chaufför. Alltså en helt ologisk oro som leder till irrationella beslut. Men jag orkar inte ens utsätta mig för en sån oro en sån här vinterdag, det skulle ta all energi ifrån mig. I morse när vi åkte var det hur hemsk väg som helst. Det var snöblandat regn och det var vallar längs vägen och det var 11 långa mil. Jag spände mig hela vägen och nu när vi väl är hemma känner jag mig helt slut.

Äsch det spelar ingen roll

Nu har det förfallit här hemma igen. Fioler, böcker , strumpor, papper, sladdar, fjärrkontroller, kläder, gosedjurshästar, täckbyxor, tuschpennor, hårborstar, tekoppar ligger överallt och absolut på fel ställen. Och jag känner bara äsch det spelar ingen roll jag är ju trött. Förresten är det någon som har lämnat ett äppelskrutt precis här vid datorn och det såg jag inte ens för det låg för nära. Men det är iallafall ett ganska färskt skrutt och då gör det ju inte så mycket. Det var värre när dottern förra veckan hittade en möglig apelsin i sin skrivbordslåda. Jag tycker inte att det är så hemskt med mögliga apelsiner, men jag undrar i vilket ögonblick hon bestämde sig för att placera den i skrivbordslådan.

En hysterisk vecka där man nästan inte hinner någonting förutom det absolut nödvändigaste har den här veckan varit. Jag har jobbat en kväll, min man en kväll och så har det varit biobesök och innebandy för 10-åringen, ridning för åttaåring och fiol för mig. Och då är det faktiskt bara onsdag idag. Då kommer faktiskt morgondagen som en litet avbrott. Jag ska vara chaufför i 10-åringens klass för de ska ungefär 11 mil bort på ett äventyrsbad. Jag har packat väskan full med böcker. Men tänk om jag börjar oroa mig för att något ska hända på det där badet då kommer jag inte kunna läsa en rad. Jag ska helt enkelt bara försöka ta det med ro. Jag ska läsa de där böckerna.

Lite trött igen

Jag läste en bok en gång som faktiskt var bra, iallafall delar av den. Jag lånade den först på bibblan och köpte den sedan något år senare på någon bokrea. Den heter Motboken (52 tips för en hälsosammare familj) och är skriven av bland annat av Maria Borelius. Ni vet hon som fick avgå nästan samma dag hon blev utsedd till minister för hon hade gjort något, minns inte längre vad. Men jag minns att hon hade flera jättestora dyra hus lite varstans. Men den här boken är faktiskt riktigt bra eller delar av den. Och en sak har etsats sig fast i mig och det är att man ska gå och lägga sig senast halv tio två kvällar i veckan. Men jag gör det inte. Jag går inte och lägger mig i tid fast jag behöver det. Mina dagar är helt fullproppade och ändå gör jag det inte, eller kanske just därför. Det är bara efter halv tio som jag har lite egen tid och då vill jag dra ut på den. Det är nog därför jag inte lägger mig när jag borde. Jag är egentligen varken morgon eller kvällsmänniska. Jag är riktigt trött varje morgon och riktigt trött varje kväll. Jag kan tycka att det är lite orättvist, men bara lite. Jag känner att jag skriver mycket om trötthet fast jag har ganska stora barn nu som inte håller mig vaken om nätterna. Men jag blir trött ändå fast jag har stora barn, det är inte riktigt det det handlar om.

Hur trött och kall som helst, för nu är det faktiskt vinter här, tog jag fiolen på ryggen och cyklade till min andra riktiga fiollektion. När jag väl var där blev jag pigg för det var ju jätte kul. Jag känner mig barnsligt förväntansfull. Idag fick vi spela våra första , vad heter det, fioltoner kanske. Det är ganska gulligt med 7 vuxna människor som ska lära sig något helt nytt och som sitter ring och gör fingerramsor. Rörande på något vis.

Lite sjuk

Oj vad trött jag var igår för jag var på tjejmiddag hos grannen och sen sov jag nästan ingenting på natten. Jag träffar kompisar så sällan så när jag träffar de blir jag så full av tankar och intryck och jätte pigg. Jag gick som i en dimma hela gårdagen och på kvällen började jag frysa och tänkte att nu har jag blivit sjuk. I morse när jag vakande kände jag mig fortfaramde jätte risig. Jag hämtade min muntermometer och den visade 37 grader. Då slutade jag att känna mig sjuk.

Och så bloggade jag ingenting på hela gårdagen och nu höll jag på att gå och lägga mig utan att blogga det minsta. Men då fick jag lite dåligt samvete och tänkte bloggar jag inte idag då kanske jag aldrig gör det mer. Så därför sitter jag här nu efter en jätte lång dag och längtar efter att gå och lägga mig, men bloggar ändå.

Och så har jag fått en fin liten utmärkelse av Maria Jag blommar. Och den blev jag jätte glad över.

En sån där sportdag

Hela dagen kommer att gå i sportens tecken. Det är basketträning för 10-åringen på morgonen, innebandymatch på eftermiddagen för samma 10-åring och basketkväll för precis samma 10-åring och faktiskt imorgon också innebandymatch för samma 10-åring. Och vi andra anpassar oss och hänger med, tror jag iallafall.

Och så har vi köpt en alldeles nästan ny bil och jag har inte ens hunnit titta in i den men idag måste vi ta en tur. Då råkade jag se ett så otroligt vackert hus som var till salu en bit utanför stan. Det hade glasveranda, brutet tak, trägolv, skafferi, ja allt sånt som jag drömmer om. Då kan vi ta den nya bilen och köra förbi och drömma om det där fina huset och sen kommer vi nog aldrig våga lämna det vi har ändå.

Och igår funkade dammsugaren igen och tvillingarnas rum blev städat och vardagsrummet. Lite skillnad blev det. Tvätten veks ihop och jullådorna hamnade i förrådet och tvättkorgarna i tvättstugan. Och så möblerade jag om och jag kände att jag trivdes lite bättre. Nu har vårat soffbord gått sönder och vi behöver ett nytt. Men vad ska vi ha för något?

Jag och min fiol

Jag kände mig liten och förväntansfull idag. Jag hämtade ut min fiol i informationen på en gymnasieskola här i stan. Jag bar den genom cafeterian och tänkte att nu tror de att jag är en sån som spelar fiol. Vad spännande det kändes att vara en sån som spelar fiol. Nu var det ju inte riktigt så för jag var ju en sån som aldrig ens hållit i en fiol förut. Men det fick jag göra idag. Jag fick klappa i takt, göra en sak med ena handen och en annan med andra handen, hålla i stråken, lära mig att lyfta upp fiolen på axeln. Inte alls så lätt för det här med koordination, takt och sånt är inte min starka sida. Fiolfröken satt mittemot mig och då blev jag också lite förvirrad över vilken hand jag skulle göra olika saker med. För det där med höger och vänster kan jag inte när jag blir nervös. Det var en kort lektion, men alldeles tillräcklig för mig. Så bar jag med mig fiolen och väl hemma ville alla barnen se på den. Kolla, visst är den fin! Så började jag tänka på om jag hade börjat spela fiol när jag var liten. Undrar hur det hade varit? Hade allt varit helt annorlunda då? Tänk vad en enda fiol kan väcka mycket tankar om livet. Så nu känns det jätte kul att mina tvillingar ska börja alldeles snart, så fort jag har gått klart min vuxenkurs. Men de kan ju förstås lessna jätte fort och vilja göra något helt annat.

Först leka, sen städa

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig ikväll. Hela huset var upp och ner och jag tänkte att nu ska vi prova att städa hela familjen tillsammans. Men redan på väg hem från åttaåringens skola blev planerna lite ändrade för då ringer min man och säger att han har glömt att han ska jobba hela kvällen. Men, tänker jag positivt, då är vi ju fortfarande fem personer kvar som kan städa. Väl hemma presenterar jag idén och barnen är med, speciellt åttaåringen som aldrig städar. Hon skulle bara spela Sims först, för det är ju ändå hennes Simsdag. Och så ringer hennes kompis och hon kommer över och de spelar tillsammans. Men så slutar datorn att funka och min dotter blir sur. De börjar istället med någon lek som innebär att man springer ner i källaren och gräver i förrådet och klär på sig undanlagda kläder. Och så blev det ännu mer saker som ligger överallt. Sedan vill sonen leka mörkerkurragömma i källaren med fyra kompisar. Okej, sa jag, men sen ska vi städa. Visst, säger barnen. Jag kan städa vardagsrummet sa sonen. Kompisarna var här ganska länge och det blev lite sent. Jag började dammsuga lite för mig själv i väntan på att kompisarna skulle gå hem. Men plötsligt så dog dammsugaren, påsen verkade vara full och jag bytte, men den startade ändå inte. Och sen när alla kompisar hade gått var vi väldigt trötta och dammsugaren väldigt tyst. Det blev ingen städning idag heller. Jag som hade tagit före-bilder här hemma på stöket och så skulle jag ta efter-bilder på hur fint vi hade gjort och lägga ut här. Men jag ger inte upp, imorgon kanske jag kan ta de där bilderna.

Samla på prickar

En gång fick jag för mig att jag skulle samla på prickiga muggar. Jag lyckades aldrig bra med att samla på grejer när jag var liten. En del var ju helt suveräna på att samla på luktsuddisar, kapsyler, ölburkar, tändsticksaskar, låtar, knappar, ja vad nu folk samlade på. Förresten så samlade jag på Carolabilder och hade ganska många i en byrålåda, det var nog det samlandet jag lyckades bäst med. Men så började jag längta efter något att samla på som vuxen. Jag gillar prickar. Jag tycker att det nog är det perfekta mönstret. Och så gillar jag muggar. Så då började jag samla på prickiga muggar, men det blev bara de här. Det var ju inte så kul att samla för vad ska man göra med det sen, men prickar gillar jag fortfarande.

Regn och ingen miljöbil

Jag håller på att bli förkyld så jag ska bara gå och lägga mig nu eller alldeles strax och läsa. När man än har tittat ut under den här dagen och under gårdagen har det bara varit regn, grått, is, halka och det är januari i Västerbotten. Det regnar i januari och nu har vi ändå bestämt att det inte blir någon miljöbil. För vi håller på att köpa bil och det skulle bli en miljöbil. Men vi måste ha en hel minibuss och det finns inte som miljöbil än. Den första kommer i april och den blir hur dyr som helst. Det går inte den här gången. Men om några år så. Det lovar jag. Den bil vi har nu den är en miljömässig katastrof iallafall, den bara måste bort och allt blir bättre än den.

Och så berättade jag min första saga idag för en hel drös med 6-åringar och 7-åringar. Jag var nervös men efter flera goda råd som jag fick här av AnnaStilla så blev det så bra. Nu längtar jag faktiskt till nästa vecka för då får jag göra om det. Har du något tips på en bra saga att berätta för den åldern så tipsa gärna.

Saknar inte tuffa hästtjejer

Oj nu körde det ihop sig alldeles i eftermiddag. Jag skulle gå på min första fiollektion, eller inte riktigt, för det var bara information idag och äldsta dottern skulle börja rida. Jag har själv ridit i jätte många år, men slutade när jag var 15 år. Jag har faktiskt aldrig saknat det sedan dess. Fast hästar tycker jag om egentligen, de är stora, mäktiga och luktar gott. Men det var så mycket tragglande med dressyr och jag var aldrig bra på det så jag satt ofta och drömde. Det är en till sak jag inte heller har saknat med ridningen och det är alla stora, tuffa hästtjejer. Usch vad jag tyckte att de kunde vara läskiga. Förlåt alla ni som kanske varit en hästtjej en gång. Det har ju jag också varit förresten men jag var ändå rädd för de större som visste allt. Men ändå fick min dotter börja rida idag, fast det hon började på kallas ridlekis, så det låter ganska snällt. Och så ska jag alltså träna fiol i 6 veckor för att sedan kunna hjälpa mina tvillingar som ska börja spela. Det kallas suzukiundervisning och då ska föräldrarna gå en kurs för att sen kunna hjälpa barnet. Jag känner mig jätte nervös. Jag har inget självförtroende när det gäller instrument, musik, sång, helt enkelt inget. På fredag blir min allra första riktiga fiollektion och det känns helt tokigt.