Måndag

Vi måste ju plantera. Såna här har vi köp och frön, men ingen planterar någonting. Men till helgen kanske.

Idag var första dagen utan det där onda i magen, bara lite känningar nu. Så då var det kanske inte något farligt. Imorgon ska jag springa vårruset så då är det bra att det känns så lite. Sen är jag ju inte i form, men 5 kilometer kan jag springa. Sen har barnen vårfest och då sjunger dom så fint ute. Och varje år, eller dom sista åren, så har det krockat med vårruset så jag har inte sprungit. Men nu ska jag bara lyssna på sången och cykla iväg och springa sen. Så min man får handla och mingla med Majken och Ester. Jag tycker att det är svårt att inte vara med på allt som barnen gör. Kan nästan inte avstå för det känns inte bra, men nu är det så att jag måste motionera också. Ta lite tid till det. Dels för att kroppen behöver det, men jag tror att också mitt huvud behöver det.


Idag har jag varit på kurs och lyssnat på bland annat Anna Bengtsson som pratat om bilderböckerna hon skrivit. Så roligt. Så spännande. Så fantastiskt med bilderböcker. Nu måste jag låna Bollongexpeditionen, Undervåttensresan och Myror i fara. Jag tror att Ernst skulle gilla dom mycket. Vi har läst dom, men det var för länge sedan.

Inte grävt men lagat mat och läst bok och...

Jag har inte varit ute och grävt någonting idag. Bara handlat och lagat mat. Eller bara och bara. Eller förresten har jag läst en gripande bok också, Bergsprängardottern som exploderade av Lo Kauppi. Jag såg den som teater för några år sedan, det bästa jag någonsin sett. Boken gav jag min man när jag var på bokmässan i Göteborg och han som läser rätt lite skönlitteratur tyckte om den, men jag har inte velat läsa den. Inte riktigt velat gå in i den där världen igen. Men nu gör jag det och blir lika gripen.

Och tyvärr har jag haft dåliga erfarenheter av alkohol under min uppväxt, även om det inte alls var så hemskt som i boken. Men det finns känslor som jag delar, den där känslan av maktlöshet och avsky. Och jag känner så starkt för ämnet. Avskyr på många sätt alkohol även om jag inte är helnykterist. Men mitt alkoholintag hamnar på några glas per år. Så är det nu iallafall men jag vet inte om det alltid kommer att vara så. Och såna här facebookuppdateringar som handlar om att nu sitter jag här och dricker ett glas vin eller liknande gör mig alltid lite småupprörd. Fast jag förstår att alla som tar ett glas vin inte är alkoholister. Det vet jag men för mig kommer alkohol aldrig att bli neutralt utan laddat med så mycket.

Inte världens bästa fredagkväll precis

Fortfarande ont i sidan. Börjar bli riktigt orolig, men försöker vara förnuftig och tänka att det går över. En jobbig fredagkväll var det igår. Huset stökigt, middagen blev klar sent och en dotter på vift. Hennes mobil var såklart inte laddad och hon cyklar med sin kompis till stallet direkt efter skolan och cyklar hem sen någongång, alldeles försent tycker jag.

Igår hade dom inte kommit hem halvnio på kvällen. Jag blir ju så orolig. Kompisen hade inte med sin mobil heller. Min man åkte ut och sökte och hittade dom på vägen från stallet och med en bortsprungen hund och några fulla tonårskillar som också engagerade sig i hunden. En av dom var hundexpert också och sa att den var gammal för den hade starr och märkningen i örat var mer än åtta år gammal. Är dom så snälla när dom är fulla kan dom väl få prata med min dotter, men inte annars. Ja så då fick min man och flickorna åka med Gloria, som hon visade sig heta, till polisstationen. Och sen fick han skjutsa tillbaka flickorna till cyklarna som dom ju varit tvungna att lämna kvar.

Och här i Umeå är det brännbollsyra den här helgen så lite varstans fanns berusade ungdomar så det kändes så där att dom skulle cykla hem själva. Men till slut kom dom hem. Jag tycker att det är lite för spännande ibland att vänta på försenade barn. Kanske man vänjer sig, fast jag tror inte det.

Aj Oj

I natt har jag haft ont i magen, i sidan av magen. Sovit som en kratta. Oroat mig för cancer och det oroar mig ofta för. Min man var mer orolig att det var blindtarmen, men den är det nog inte. Men igår åt jag ärtsoppa som jag kokade för ett tag sen och har haft i frysen. Och häromveckan åt jag också det och jag tror att jag fick lite ont då med. Jag vill ju verkligen kunna äta bönor, linser och sånt men nu börjar jag tvivla lite. Eller så är det inte det utan något farligt. Usch. Rädd. Hoppas det går över under dagen. Har tagiten ipren så jag kan ta hand om mina tvååringar. Vi ska förresten ut och cykla och det tycker dom är jätte kul.

Flyttfågeln har vaknat

Fast jag just har flyttat så tittar jag på bibliotekariejobb som är lediga i landet. Kan inte låta bli. Jag har bott här där jag bor i nästan 20 år nu, jag närmar mig 40 med stormsteg. På väg till jobbet dom sista dagarna har jag känt att lusten är som bortblåst. Men kanske är det för sommaren och semestern närmar sig. Och kanske också det att Majken och Ester blivit två år och vill en massa saker och inte vill en massa saker. Ta på sig på morgonen vill Majken inte. Min man har börjat gå iväg lite tidigare så han ska hinna till sitt jobb. Det där som är självklart för andra som att hinna till jobbet är absolut inte självklart för oss. Men nu går dom fyra stora själva på morgonen så då känner jag att då kan väl jag göra i ordningen M och E och åka till dagis med dom. Men oj vad mycket som kan hända då. Och då tänker jag men hur ska jag orka jobba också. Egentligen är en halvtid lagom för mig. Men nu jobbar jag drygt det. Och så kommer jag nog att fortsätta. Har många olika barngrupper som jag träffar så det är svårt att välja bort.

Häromdagen när vi gick mot dagis blommade häggen så fint och jag började tänka på Haparanda därjag kommer ifrån. Det fanns många häggar i lekparkerna som låg när vårat hus. Och då kände jag mig plötsligt så rotlös. Var hör jag hemma någonstans?

Trädgården och tvätten

Pionen

Jag har hittat en pion och det ville jag så gärna göra. Vi hade planterat två vid gamla huset förra sommaren. Undrar om dom har överlevt? Men jag hade hoppats på en hel hög här gärna, men jag är jätte glad för den jag hittade och jag tror den blir stor.

Och tvätten. Vi har nu tre ställen med smutstvätt på, ja förutom allas golv då. Men förut, i gamla huset, hade vi smutstvätten i tvättstugan, på allas rum och i trappen på väg ner till källaren, vilket irriterade vår äldste son som tydligen är av en annan sort. Kanske en mormors- eller farmorssort. Inte en mariasort i allafall.

Men nu har vi ju badrum i olika storlekar på tre plan så t.o.m. tvättkorgar får plats. Men hur gör man för att få ner allt i tvättstugan? Någon måste lyfta ner korgarna någongång. När jag ska sätta på en tvätt nu funderar jag hela tiden över om det finns något i korgarna på dom andra våningsplanen som kanske skulle passa i just den tvätten. Och eftersom vi har gigantiskt med tvätt så finns det ju det med allra största säkerhet. Men att just i det ögonblicket börja springa och hämta olika tvättkorgar en och två trappor upp blir inte av. Ja detta är ett av väldigt många såna där praktiska problem som väldigt slarviga männsikor har. Tror jag. Eller kanske andra också, mindre slarviga, har såna problem.

Men det jag egentligen ville skriva om är vår fantatiska tvättlina. Ja jag tycker att en lina med tvätt är väldigt vacker. Inte en torkvinda som vi hade förut, fast den rymde nog mer, utan en lina, så där uppsatt som av en slump och samtidigt så följsam med naturen.

Tvätten

Mera tvätten

Jag kan springa

Idag sprang jag och det gick bra. Jag har försökt några gånger dom sista veckorna men det har gått så tungt. Jag har sprungit med Joen och han är så vältränad och jag är allt annat än just det. Så då har jag försökt springa så sakta som jag måste för att orka och han har velat springa fortare. Jag tror det blev någon förvirring för mig som gjorde att det kändes obekvämt att springa och sjukt tungt. Men idag sprang jag i mitt långsamma tempo, jätte långsamma för att vara exakt, och det var behagligt och skönt. Jag kan ju. Och efteråt var många jobbiga tankar som bortblåsta. , Jag är ju bra på att ha jobbiga tankar. Oroa mig för det ena och älta det andra. Men springningen rensade upp.

En lite trött mamma efter storhandling

Fick bege mig hem från jobbet alldeles för tidigt idag. Ernst och Signe skulle gå hem efter skolan för det var inget fritids idag eftersom fritidsfröknarna behövde gå hem och sova efter en kväll och en natt med ca. 40 åttaåringar. Så vid tolv började jag ringa hem och jag ringde och ringde. Ingen svarade och jag ringde till skolan och mycket riktigt så hade dom gått hem vid tolvtiden. Men var var dom? Fick åka hem med andan i halsen dom två milen och visst var dom hemma. Dom hade inte hört telefonen, dom var nog lite trötta.

Sen åkte vi och hämtade dagisbarnen och åkte och handlade. Det var sånt som jag ofta gjorde förr efter jobb, skola och dagis men nu nästan aldrig. Det första som hände när jag klev ur bilen var att en man i bilen bredvid skrek åt mig: Du har parkerat för nära. Nä det har jag inte, för jag hade ju nämligen parkerat supernära rabatten som var på andra sidan bilen. För en gång skull hade jag parkerat riktigt bra, åtminstone åt ena hållet där han satt och drack öl! Bara det var ju lite konstigt. Han satt inte på förarplatsen tack och lov. Ibland, ganska ofta, ser man arga bilförare. Ska man gå över ett övergångsställ är det ganska ofta någon som tycker att barnen går för sakta, att man inte går direkt. Ja allt möjligt blir bilförare arga på. Ibland blir jag himla less på dom där arga bilförarna. Deras ilska sipprar ut på andra och gör andra också lite ilskna.

Sen finns det dom där människorna som är precis tvärtom. Dom där som alltid säger något snällt till en eller till barnen. Som när vi var hos tandläkaren och vi stod och väntade i en korridor på Joen som var på toa. En tant kom gående på lite ostadiga ben med sin man och så säger hon till Majken och Ester: Jaha här har vi välkomstkommittén. Eller idag på Ica Maxi kom en kvinna fram och och tyckte att Esters tröja var så fin. Och en annan pratade med dom i den annars så tråkiga kassakön. Tänk en del bara orkar. Jag gillar verkligen att dom orkar. Ska försöka orka lite mer jag med.

Igår hände något för första gången. En mamma i Signes ridgrupp frågade när hon förstod hur många barn jag hade om alla var våra gemensamma alltså jag och min mans. Jag har aldrig fått frågan förut.

God natt

Två barn som sover på skolan. Jättekonstigt. Tredje och fjärde barnet som gör det nu. Har läst en blogg så mycket dom sista dagarna där det precis har fötts ett litet barn. Ska jag aldrig mer få vara med om det?

En trettonåring med biologiprov i morgon har jag, två som sover borta, en som vill vara i stallet hela tiden. Tur att Majken och Ester vill vara hemma jämt. Idag slumrade jag till vid bolibompa och plötsligt så skriker Majken. Hon blev rädd för någon som målat sig i ansiktet. Oj vad det pratades om det när vi gick upp och la oss. Majken är rädd för våra katter också och dom är verkligen supersnälla.

Imorgon fredag och barnbidrag och det är välkommet. Det är en del räkningar som ska betalas och en del annat som måste köpas. Och så barnen som säger att det var så länge sedan dom fick månadspeng, vi är inte så bra på det där, jag och min man. Glömmer fast dom får ju en del ändå däremellan.

Hemmadagen

Torsdagslunch med Majken och Ester

Salta, salta (fast jag lurades lite med öppningen)

Hallå är det någon där förresten???

Här är vi hemma idag. Våran hemmadag som började med att när jag diskade så pillade Majken och Ester bort en massa tangenter från datorn. Jag trodde inte att just det kunde hända. Jag blev upprörd, men sen ångrade jag mig jätte mycket. Dom förstår ju faktiskt inte. Men jag har bara fått fast några, det var verkligen ursvårt fast tydligen inte för Majken och Ester. Sen pratade vi om det. Jag sa att mamma blev arg kommer ni ihåg det. Ja, sa Ester, datorn. Jag skulle ju önska att jag aldrig skulle bli arg. Att jag skulle räkna till tio eller nått istället. Speciellt nu när dom säger nej mer än något annat.

Men efter det har vi haft mysigt och ätit lunch tillsammans. Jättedott, sa Majken flera gånger. Åh vad det är mysigt att höra. Sen gick vi ut med vagnen och Ester sa Abm och Ette (Majken och Ester) och Majken som nu plötsligt börjat säga sitt namn sa nä Majten.

Igår blev det en uppslitande kväll med ett av våra barn som blev alldeles hysteriskt. Det visade sig vara mask och det barnet ville inte berätta vad det var. Tillslut efter att min man trott att barnet höll på att bli psykiskt sjuk så kunde det tillslut berätta vad det var.

Och jag kände igen mig från när jag var barn. Jag hade löss länge utan att säga till någon. Större skam kunde jag inte tänka mig. När jag lyfte på håret när jag tittade mig i spegeln så kryllade det av små löss. Till slut kom skolsköterskan in i klassrummet och sa att hon måste kolla i allas hår för att dom inte blev av med lössen. Och då blev jag ju upptäckt. Så nu när jag blivit stor så vill jag nästan göra tvärtom. Berätta om det mindre fina, det kantstötta, det fula, inte gömma undan. Fast kanske är det så att jag ändå inte gör det. Jag bara tror att jag gör det fast det skamliga och fula idag är kanske något helt annat som jag inte ens är medveten om själv.

En dag

.

Jag har blivit som ett barn idag, eller inte som ett utan som det barn jag var en gång. Jag var ett sånt barn som inte kunde sluta läsa bra böcker. Ville det sig illa så nästan cyklade jag och läste eller i alla fall så gick jag och läste ganska ofta. Nu är boken utläst och jag sörjer så att människorna i den inte finns mer. När man läser så finns dom och så måste jag veta allt jätte fort och sen blir jag galen för att det gick för fort. Och den här gången blev jag så himla ledsen också över slutet. Tårarna trillade både på jobbet när jag tjuvläste och hemma ute på tomten när barnen lekte. Fast den var väl som livet som faktiskt är väldigt sorgligt och alldeles underbart fint också. Fast jag har alltid varit en sorgsen typ. Gråtit och gråtit mig fram genom året.

Idag var jag hos tandläkaren med Ernst och Signe så nu har nog alla i vår familj varit där under majmånad. Jag läste när dom röntagdes och jag kände mig som en icke-närvarande mamma. Men det gick inte att sluta. Nått litet lyckades jag i alla fall klämma ur mig. Frågade om barn verkligen ska röntgas varje år. Dom tog så många bilder för dom gick inte att få till riktigt. Men hon lugnade mig med att digital röntgen inte var så farligt som det dom använde sig av tidigare.

Och sen sa hon att allt såg bra ut. Allt hon såg, anlag och annat såg bra ut. Och någonstans inom mig så tänkte jag att allt är så bra, barnen är friska, till och med tänderna är friska. Det gör ju inget om det är nått krångel, till exempel med en tand så att det inte händer något värre. Jag vet inte varifrån jag fått alla mina orostankar ifrån, eller jo lite vet jag allt. Men jag känner så igen dom här tankarna från när jag var liten att jag har det för bra så bara därför kommer något hemskt att hända. Så därför hade jag nog blivit lite lättad om hon sagt att det minsann var lite problem med tänderna.

Usch så dumt och så skönt för Ernst och Signe att allt var bra.

Utelek

Bära vatten

Tungt vatten

Ledsen, kanske spillt lite vatten

Majken på balkongen

Dom vill bara vara ute. Och idag skulle dom inte gå hem från dagis och det var första gången det hände. Majken sitter under ett bord i sandlådan på dagis, kojan kallar hon den och ville inte lämna den. Och Ester ville inte släppa spaden och sandkakeformen. Jag fick dom till bilen på något vis. Tvillingar som inte vill gå hem är inte busenkelt att hantera. Jag har varit så glad hittils att det gått så enkelt.

Idag och flera dagar har jag varit så trött så jag har tvivlat på hur man ska få till jobb- och barnpusslet. Fast jag gillar inte ens att skriva så där. Det låter som att barn är problem. Men det är långtifrån självklart att klara av passa tider själv och passa alla barnens tider och städa och laga mat och inte ha någon som kommer och hjälper till en kväll eller dag ibland. Medicinen skulle jag tro är att lägga sig tidigare och planera bättre. Planera är jag dålig på så det får väl bli sömnen då.

Min dag och mina ytliga problem

Idag har min äldsta umeåvän varit här med sina två minsta barn. Det blir så avslappnat och mysigt när vi träffas. Vi åt småplättar och Bengts hittepåsoppa från igår. En fin förmiddag blev det och sen fiol med E och S och sen jobba kväll.

När jag sen kom hem och tittade mig i spegeln så tänkte jag att kanske jag borde piffa till mig lite. Det var hål i tjocktröjan, konstig icke-frisyr och fuljeansen. Och anledningen till att dom köptes var att dom kostade 98 kronor. Ett problem med dom är att dom är lite för stora och jag äger inget bälte. Jag tycker om kläder, fina som Gudrun Sjödéns, men vissa saker köper jag aldrig och det är till exempel byxor, bälten och underkläder. Så när lönen kommer så kanske jag till exempel ska beställa en klipptid. Och titta lite extra i Gudrun Sjödénkatalogen.

Fiolen

är det bästa vi satsat på, tror jag i allafall. Känns som att det är så många olika slags människor där och ett bra komplement till andra gemenskaper. Och lärarna är snälla och inspirerar. I år fick dom spela Erik Saades Popular och det var poppis.

Från lördag till söndag har dom spelat fiol, men också lekt ute, lekt i gympasal, grillat korv, ätit godis, sett melodifestival. Och det bästa av allt nästan är att dom fått vara i Umeås finaste by, Strömbäck. Jag vet faktiskt ingen finare. Skulle jag ha varit en modig männsika skulle jag ha bosatt mig där för länge sedan.

Lukta på blommorna

Nu har dom satt sig tillrätta i rabatten

Luktar gott

Igår på fioldagen som mina små följde med på fast det inte var tänkt så så ville dom inte sova någonting för det hade dom inte tid med. Så då blev dom lite tjorviga, men efter en lång stund gick dom med på att ta på sig mössorna när jag lockat med att dom kunde lukta blommorna. Åh vad dom luktade gott.

Ingen sömn

I natt sov jag inte. Bara tre barn hemma plus en kompis. Och då kunde jag inte sova. Det här med att vara vaken tills dom stora barnen går och lägger sig funkar inte bra för mig. Bäst är om jag lägger mig vid tio, halv elva. Men nu skulle vi se alla låtar i festivalen och då var ju klockan över elva, katterna skulle ropas in men kom inte och alla plattor och dörrar skulle kollas. Sen när jag la mig mittemellan Majken och Esters varma, gosiga kroppar så kunde jag inte sova. Och fast jag la mig som Pippi Långstrump, min bästa medicin mot att inte kunna sova, så gick det inte heller.

Nu vill jag ha hem min familj och så vill jag sova.

Lite arg

Nu har jag varit arg en timme för att den här dagen inte blev som jag hade tänkt mig. Och samtidigt så tänker jag om jag har rätt att vara arg eller inte. Är det bara fånigt att tro att det ska bli som jag hade tänkt mig. Istället för att jag skulle åka med E och S på fiolläger så åkte jag, E, S, E och M på fiolläger. Och det blev på ett annat sätt. Fokus hamnade på dom små.

Jag hade velat vara med mina nioåringar idag men en fotbollsträning rubbade planen. Så här är det ständigt och Majken och Ester är verkligen inte besvärliga, men fokus hamnar ändå på dom när man är i en miljö som är en annan än den man är van vid. När maten ska ätas i en stor matsal. Och dom sov ingenting för det hade dom inte tid med.

Men nu ska jag försöka sluta vara arg.

Stör ej

Ester älskar böcker mest.

Majken nästmest. Och Signe nästnästmest. Och Ella nästnästnästmest. Och jag nästnästnästnästmest. Ernst nästnästnästnästnästmest. Joen nästnästnästnästnästnästmest. Och Bengt nästnästnästnästnästnästnästmest

Majkens look. Hon blundar med ena ögat. Jätte ofta tittar hon så här.

läsande barn

Skumt

En kommentar från min gamla kompis bara försvann härifrån. Något skumt har skett som man (jag) inte förstår. Tur att jag hann läsa den, men skriva hinner jag inte så mycket just nu.

Igår var jag på afterwork med jobbet. Varje gång, läs väldigt, väldigt sällan, jag gör något utanför familjen så får jag en känsla av overklighet. Man ser folk man aldrig annars ser. Vi hade det ju riktigt roligt också. Det är en ny tradition på jobbet från och med den här terminen. En bra tradition som jag tror att vår arbetsgrupp behöver.

Min pappa som är svårt sjuk är inlagd på sjukhus. Han lider av hjärtsvikt och nu har han vätska i kroppen som dom inte får bort. Dom bor långt härifrån och jag får en känsla av overklighet.

Jag hoppas så att jag ska få bo nära i alla fall några av mina barn när dom är vuxna. Igår pratade jag med en städerska på skolan där jag och min kollega håller på att fixa till ett alldeles nytt bibliotek och hon berättade om sina barnbarn som hon hämtade varje dag! på dagis.Det är ju inte så det är i Sverige idag att man så särskilt ofta bor nära sina anhöriga. Men jag blir ofta rörd när man hör talas om dom som gör det. Om morfarn som vabbar som dom skrev om i tidningen häromdagen, eller morfarn som skrev boken Att rosta bröd(hette den så?) vars dotter dör plötsligt och han och hans fru flyttar in och tar hand om barnen. Han är forskare, men lämnar huset och delvis jobbet många, många mil bort och tar hand om barnen, eller det är det kanske mest hans fru som gör. Fast är det något han verkligen kan göra med den största omsorg så är det att rosta bröd.

En dag i skolan

Jag har varit i skolan idag, i tvåan med Ernst och Signe. Jag trivdes och jag kände att dom har det bra i skolan. Klassen var lugn och jobbade på, hade ett driv i sig. Sen är det viktigt att känna sig viktig även som vuxen. Och det är lätt att känna sig viktig när man är i skolan och hälsar på. alltid är det någon som behöver hjälp med något, någon som inte hörde vad fröken sa eller någon som undrar hur något stavas eller allt möjligt. Jag trivs med att vara den personen. Skulle tycka att det skulle vara mycket svårare att vara fröken och hålla i alla trådar, kunna se alla barn och deras behov. Sen lekte vi charader på rasterna, jag, Signe och hennes kompisar.

Det var så länge sedan jag hälsade på i skolan. Under hela föräldraledigheten blev det inte av, så det var verkligen på tiden. Men så blev jag lite stressad när jag var där för jag kände att det här måste jag och vill jag hinna med och allt annat också. Dom gjorde ett stavningstest i skolan, fast dom kallade det inte test och då var en mening dom skulle skriva: Vi har det stökigt hemma(ungefär så var den). Ja, sa en pojke det stämmer. Ernst skrattade, väldigt igenkännande, men en flicka sa attdet hade inte dom och så sa hon något om hur dom brukade städa och Ernst viskade till mig att det lät jobbigt. Men jag började tänka på det där. Tänk att dom har städat. Hur gör dom? Måste jag intervjua föräldrarna? Och det borde ju vi också ha såklart. Så där håller jag på och jämför mig. Inte så bra alla gånger. Och nu har vi en tandläkartid imorgon som ligger risigt till. Vem ska åka dit med dottern? Det är vid såna här tillfällen jag verkligen inte skulle vilja jobba två mil hemifrån, det är så opraktiskt när man inte är en organiserad typ.

Ja sen efter min faktiskt fina skoldag med mina två barn i samma klass (tänk att jag har två nioåringar det är ju otroligt fantastiskt) var det hämta på dagis, fiol och jobb och sen hemma till slut och då möttes jag av det här.



Blåvitt. Fast är det fint? Jag vet faktiskt inte. Fast det är i alla fall inte så mycket tjafs på etiketterna. Själv saknar jag den där gamla domussymbolen som ser ut som en liggande åtta. För den finns väl inte kvar?

Lite av varje

Signe stirrade på löpsedlarna igår. Hon och Ernst älskar sin KP- tidning, det gör förresten alla våra stora barn. Himla droger. Bara bort med dom.

Ester har börjat säga R. När jag hämtar på dagis och vi går mot bilen så säger Ester Vårrrra bil, vårrra bil. Sen pratar hon ju lite hur som helst annars så det är rätt så gulligt med dom där fantastiska r:en. Var tvungen att berätta för mormor i telefon och då står Majken bredvid och säger r = äl. Man får inte jämföra dom här två. Dom förstår mer än man tror.

Majken vägrar att säga sitt namn. Men Ester säger det hela tiden. Abm säger hon. Just nu säger nästan alla det. Vi kan bara inte låta bli.

Joen har slutat använda cyklehjälm. Kompisarna började sluta i femman men han har fortsatt. Vetat om att vi inte accepterar något annat. Men nu kom ämnet upp igen och så säger han att ingen har i hans nya klass. Och då kände jag, efter att han tagit upp det flera gånger på sista tiden, att då får vi ge upp. Och samtidigt så känner jag mig rätt så besviken på andra föräldrar i den här frågan. Det finns en lag och ändå får dom ta av sig den i femman. Som dom här föräldrarna har bestämt sig för att kämpa för att barnen ska få åka utomlands kunde dom väl kämpa för att barnen ska ha hjälm. Engagemanget finns ju. Rikta det bara åt rätt håll. Såtycker jag och alla håller säkert inte med mig.

Vi har

En trippelbarr

Muren

Oxer

en massa hinder i vår trädgård.

Länge sedan

jag skrev nu. Vet inte varför. Pollenallergi, trötthet, stöket kanske. Och så maj med sitt avslöjande ljus. Och så har jag känt mig lite ensam och saknat gamla huset. Cyklade förbi där i fredags när det regnade och då luktade det så av Poppeln. Och jag älskar den där doften Och så kom jag på igår att vi flyttat från vår fantastiska Klätterhortensia som nästan täckte hela gaveln på huset sista sommaren vi bodde där. Den är sagolik. Så nu ska jag ha en likadan på det här huset. Men hur många år kommer det att ta innan den blir stor? Nu får jag en ny klump i halsen. Gråtklumpen. Jag kanske kan smyga iväg någon natt och plocka ner den. Kanske ingen märker något!! Blev för övrigt så glad över kommentarerna jag fick efter mitt förra inlägg. Kände mig så mycket mindre ensam och styrkt i min tro.
Nu har jag varit och fotat i trädgården och skulle så gärna vilja veta lite saker. Hoppas ni kan svara. Igår gick jag runt med min vän E och frågade om vad olika saker kunde vara, men jag glömde ju en sida av huset.

Vad är det här för växt? Ser ut att bli något stort om man tittar på dom vissna som finns kvar.

Är det här ogräs? Finna massvis av detta i en rabatt, nej i två rabatter.

Ogräs eller inte?

Och hur gör man med växterna i stenpartiet? Ska jag ta bort dom vissna eller låta dom vara?