Jag har blivit som ett barn idag, eller inte som ett utan som det barn jag var en gång. Jag var ett sånt barn som inte kunde sluta läsa bra böcker. Ville det sig illa så nästan cyklade jag och läste eller i alla fall så gick jag och läste ganska ofta. Nu är boken utläst och jag sörjer så att människorna i den inte finns mer. När man läser så finns dom och så måste jag veta allt jätte fort och sen blir jag galen för att det gick för fort. Och den här gången blev jag så himla ledsen också över slutet. Tårarna trillade både på jobbet när jag tjuvläste och hemma ute på tomten när barnen lekte. Fast den var väl som livet som faktiskt är väldigt sorgligt och alldeles underbart fint också. Fast jag har alltid varit en sorgsen typ. Gråtit och gråtit mig fram genom året.
Idag var jag hos tandläkaren med Ernst och Signe så nu har nog alla i vår familj varit där under majmånad. Jag läste när dom röntagdes och jag kände mig som en icke-närvarande mamma. Men det gick inte att sluta. Nått litet lyckades jag i alla fall klämma ur mig. Frågade om barn verkligen ska röntgas varje år. Dom tog så många bilder för dom gick inte att få till riktigt. Men hon lugnade mig med att digital röntgen inte var så farligt som det dom använde sig av tidigare.
Och sen sa hon att allt såg bra ut. Allt hon såg, anlag och annat såg bra ut. Och någonstans inom mig så tänkte jag att allt är så bra, barnen är friska, till och med tänderna är friska. Det gör ju inget om det är nått krångel, till exempel med en tand så att det inte händer något värre. Jag vet inte varifrån jag fått alla mina orostankar ifrån, eller jo lite vet jag allt. Men jag känner så igen dom här tankarna från när jag var liten att jag har det för bra så bara därför kommer något hemskt att hända. Så därför hade jag nog blivit lite lättad om hon sagt att det minsann var lite problem med tänderna.
Usch så dumt och så skönt för Ernst och Signe att allt var bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar