En lite trött mamma efter storhandling

Fick bege mig hem från jobbet alldeles för tidigt idag. Ernst och Signe skulle gå hem efter skolan för det var inget fritids idag eftersom fritidsfröknarna behövde gå hem och sova efter en kväll och en natt med ca. 40 åttaåringar. Så vid tolv började jag ringa hem och jag ringde och ringde. Ingen svarade och jag ringde till skolan och mycket riktigt så hade dom gått hem vid tolvtiden. Men var var dom? Fick åka hem med andan i halsen dom två milen och visst var dom hemma. Dom hade inte hört telefonen, dom var nog lite trötta.

Sen åkte vi och hämtade dagisbarnen och åkte och handlade. Det var sånt som jag ofta gjorde förr efter jobb, skola och dagis men nu nästan aldrig. Det första som hände när jag klev ur bilen var att en man i bilen bredvid skrek åt mig: Du har parkerat för nära. Nä det har jag inte, för jag hade ju nämligen parkerat supernära rabatten som var på andra sidan bilen. För en gång skull hade jag parkerat riktigt bra, åtminstone åt ena hållet där han satt och drack öl! Bara det var ju lite konstigt. Han satt inte på förarplatsen tack och lov. Ibland, ganska ofta, ser man arga bilförare. Ska man gå över ett övergångsställ är det ganska ofta någon som tycker att barnen går för sakta, att man inte går direkt. Ja allt möjligt blir bilförare arga på. Ibland blir jag himla less på dom där arga bilförarna. Deras ilska sipprar ut på andra och gör andra också lite ilskna.

Sen finns det dom där människorna som är precis tvärtom. Dom där som alltid säger något snällt till en eller till barnen. Som när vi var hos tandläkaren och vi stod och väntade i en korridor på Joen som var på toa. En tant kom gående på lite ostadiga ben med sin man och så säger hon till Majken och Ester: Jaha här har vi välkomstkommittén. Eller idag på Ica Maxi kom en kvinna fram och och tyckte att Esters tröja var så fin. Och en annan pratade med dom i den annars så tråkiga kassakön. Tänk en del bara orkar. Jag gillar verkligen att dom orkar. Ska försöka orka lite mer jag med.

Igår hände något för första gången. En mamma i Signes ridgrupp frågade när hon förstod hur många barn jag hade om alla var våra gemensamma alltså jag och min mans. Jag har aldrig fått frågan förut.