Jag har gjort mer den här helgen än på mycket länge med resultatet att jag inte kan sova. Idag har jag huvudvärk och känner mig rätt nere. Men jag har mått bättre och bättre efter mitt beslut, men helt bra är det inte. Det fanns inget annat val, så ser jag det nu. Jag var tvungen att gå vidare, men jag har inte gått vidare klart än.
Jag hade ett förfärligt gräl med min dotter igår, ett gräl som på alla sätt gör mig till en så misslyckad förälder. Det där barnet som mest liknar en själv. Som har svårt med ordning och struktur och sitt humör. Som sin mamma. Och jag kände nä nu är det sista gången. Vi får vända på det här. Göra allt annorlunda. Borttappade nycklar, inte plocka upp efter sig eller städa upp efter att ha bakat, inte säga vart man har gått. Allt det måste jag börja hantera på et annat sätt. Allt det där som jag själv har så svårt med hos mig själv, blir ännu svårare att se hos sin dotter. Men nu får jag kanske se dom där sidorna både hos henne och mig med en större förståelse och generositet. Det är nu, i dom här situationerna, jag saknar den där mamman, eller någon annan, att prata med. En som stöttar där det behövsoch bannar mig när det behövs och som finns där som bollplank. Jag har ju helt fantastiska vänner, men alla har ju sitt. Jag kan ju inte hela tiden be om råd och stöd.
Jag har en mamma som är fin på så många sätt och vill mig så väl. Men samtidigt är vi så olika, fast häromdagen sa min son till mig: nu låter du som mormor. Äpplet faller inte långt från trädet. Jag pratade min pappa i morse. Han ligger på sjukhus igen och har amputerat en bit av den andra foten. I vintras amputerade han ju en stor del av det andra benet. Han lät förvånansvärt pigg och var ovanligt pratsam, min tystlåtna pappa. Det kändes bra att prata med honom mitt i allt elände. Han trodde nog att det skulle bli en jul på sjukhus.
Ja det här var väl inte så munter läsning, men jag känner mig inte heller så värst munter. Fast vi har varit ute och åkt pulka i snön och Otis hängde med och sprang upp och ner. Sen gjorde jag lax och mos till lunch och Majken åt tre portioner och Ester två. Det känns bra.
4 kommentarer:
Hej! Så fint att du ringt din pappa, "så vet du". Och att vara förälder till tonåringar, som kan vara så lik en själv och samtidigt så på väg till något annat, är kanske mer danande för oss än för dem?! Kram / E
jag klarar mig bäst utan min mamma. hon är så lat och det har jag mkt svårt för. hon har aldrig hjälpt mig med barnen. fast jag passade hennes under hela min uppväxt.
sorgligt.
Hej ja en sten föll från hjärtat när jag ringde. Ja gud tonåringar. Nu har jag lånat en bok igen om dom. Ständigt dessa böcker som kanske kan hjälpa mig, eller inre. Kram
Hej Jeanette
Ja det är sorgligt. Min mamma har inte heller varit så närvarande i vårat liv. Försöker acceptera. Endel beror det på mig också
Skicka en kommentar