lördag 9 november 2013
Ångrar mig
Varför sa jag att jag skulle träna idag med min dotters. Nu måste jag och jag vill inte. Jag är så himla seg hela jag. Segare än segast. Jag har varit nedstämd ett tag nu. Det håller i sig. Kanske är det en del av livet och min ålder. Jag är medelålders, mycket är förbi och barnen har blivit riktigt stora, några av dom. Kanske är det ofrånkomligt att hamna i en svacka om man är lite lagd åt det hållet. Vad ska man fylla livet med sen? Och hur ska jag hinna med livet nu? Jag vill vara så mycket med barnen. Kan känna en plötslig saknad efter dom både nu och då. Bara kommer över mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Oj så väl jag känner igen mig i det du skriver. Jag försöker trösta mig med att barnen inte försvinner, att relationen blir annorlunda, men ändå fin, nära och varm. Att barnen behöver en, men på ett annat sätt. Sen undrar jag också om det här är en större sorg, om ens eget förhållande till sin förälder inte är så nära. Att det liksom inte finns någon modell för hur vuxenrelationen ska se ut. Jag vet inte...
Jag kämpar massor med att "hitta" mitt liv och vad jag vill.
Det är fint att du kan sätta ord på allt det här kämpiga. Och du är inte ensam.../Michaela
Hej
Vad fint du skriver. Precis så tror jag det är, att jag inte har en fungerande modell för hur en vuxenrelation ser ut. Som att jag tror att barnen bara ska försvinna när dom blir stora.
Och skönt att höra, fast jag inte menar ju inte alls skönt för det är ju kanske inte positivt, men jag menar att det känns bra att veta det finns fler som jag. Som letar efter vad man vill i "sitt liv". Ibland känner man sig lite ensam i det här.
Kram Maria
Skicka en kommentar