När desperationen byts ut till acceptans

En bortglömd dagisstädning upptäcks klockan sju i morse så min man far iväg. Innan det har Ester hamnat i något tillstånd som innebär att hon ligger på soffan och kan inte klä på sig. Fel kläder och hon kan förresten inte äta frukost heller. Så håller det på. Jag skulle på möte halv nio och trodde inte det skulle vara minsta problem, men jag hade fel. Tillslut hittade vi några kläder som kunde passa. Vi kom iväg, men såg bussen åka iväg precis när vi närmade oss, men då hände det. Min stress släppte, jag accepterade faktum. Idag skulle jag bli sen,  men det gör inget. Flickorna tuggar smörgåsrån på bussen. Vi tre tillsammans kan åka till världens ände. Vi mår bra nu. Så insikten jag fick var acceptansen, att idag blev det en sån här morgon och det gjorde att jag började må mycket bättre. 

Sen fick Majken magsjuka, men det är en helt annan historia.