Sjuklingar

I fredags fick Majken jättehög feber på dagis. Min man hämtade och sedan kräktes hon. Vi trodde magsjuka, men nu tror vi att det var p.g.a febern hon kräktes. Under lördagen var hon lite spak och somnade till lite i soffan, men så i söndags kändes hon alldeles okej. Så igår skulle dom gå på dagis för jag hade en tid på vårdcentralen som jag väntat länge på. Jag hoppas få hjälp med min oro, kanske vara med i någon grupp som jag vet att dom har på vårdcentralen. Så jag lämnade dom på dagis vid halv tio, sprang 50 min (skryt, skryt), for hem och satte på matvete på spisen. Då ringde telefonen och nu var det Ester som låg på dagis med hög feber. Jag hämtade och ringde min man som hade bokat in någon klockan två, någon som han inte ville boka av. Så då blev det inget av den där tiden på vårdcentralen. Så kan det gå. Våra barn är så sällan sjuka så jag tänker inte beklaga mig. Det finns så många som har det så tufft så jag är mest tacksam. Tacksam för att den där läskiga febern verkar vara borta redan nu. Imorgon får dom nog vara hemma iallafall för det tar på krafterna att få sånt här i kroppen. 

Vi pratade om tid igår, jag och min man. För jag hade så stora planer för gårdagen. Jag skulle vara halv tvåpå vårdcentralen. Mellan halv tio och halv två är det så många timmar. Jag skulle springa, tvätta, leta efter lampor och efter en matta. Kanske handla en ost och förbereda middagen. Städa lite också. Ja och så gå ut med Otis. Det här med tid är konstigt. För någon är fyra timmar ingenting och för mig blir det som en evighet där jag kan hinna hur mycket som helst. Det gör jag ju inte. Och igår hann jag nästan ingenting av det där. Istället låg vi på soffan och läste lite böcker. 

Idag ska Ernst och Signe till tandläkaren så det blir dagens projekt. Igårkväll fick jag energi och bakade två sorters bröd. En typ av frallor som jag bakar rätt ofta och ett rostbröd som jäst i kylskåpet öber natten och som nu är i ugnen. Min man påminde mig om min pappa och hans frallor som han bakade i alla år han levde, förutom dom sista. Nu går jag i hans fotspår och det känns fint. Något jag verkligen uppskattade med min pappa var att han lagade mat och bakade. Någonstans inom mig skapades en bild av hur män och kvinnor kan göra samma saker. Sen fick vi inte den där närheten och det kan jag bara konstatera. Så blev det för mig. Min barn är nära sin pappa och det känns så viktigt för mig. 

Igår skrattade jag åt min man. Vi fick veta att vår son kommit 40 minuter försent igår och då börjar han klockan tio på måndagar. Fatta att försova sig när man börjar tio. Min man får ett mejl om vår son kommer försent. Ja så då berättade han det när han kom hem från jobbet, men vår son var inte hemma då. Men du måste prata med honom, sa jag. Jo vi kom överens om att det var ju inte okej. Vi pratade länge om det här. Så kom sonen hem från träningen och min man börjar prata om det här. Det blir en väldigt snäll och mild diskussion och det blir lite komiskt med tanke på hur vi lät när sonen inte var hemma. Men han gör nog helt rätt, att skrämma folk/barn till lydnad och ordning är nog inget vinnande koncept i längden.