En lite konstig vecka

En dag har jag varit på jobbet, resten av veckan har jag varit ledig och hemma med sjuka barn. Det är bara att inse att min man har mycket svårare att vara hemma när barnen är sjuka. Patienter som väntat i månader på en tid. Han brukar också vara hemma när barnen är sjuka, men det känns som att det blir svårare och svårare. Dom har lång kö på hans jobb. Så jag är hemma. Majken har fått mask. Hon har haft det förr, men det var flera år sedan. Alla andra har klarat sig ifrån det alltid, men inte hon. Hon har så svårt att sova två nätter och jag fattade inte vad det var förrän igårkväll. Eller min man fattade fast det fanns i mitt bakhuvud, men eftersom det var så länge sedan sist och eftersom dom varit sjuka på andra sätt den här veckan så var det inte det jag tänkte att det var. Men skönt iallafall att veta varför hon sovit så dåligt.   

Det är svårt att jobba som jag gör. Jag inser det mer och mer. Man är med fast inte på riktigt. Jag vill inte jobba mer, fast jag har svårt att acceptera den där känslan av brist på tillhörighet. Jag skulle verkligen behöva träffa andra föräldrar som har det lite som vi. På mitt jobb till exempel jobbar alla nästan heltid, eller en jobbar halvtid fast han är andra halvan på ett annat ställe. Sen är jag hemma vissa dagar och det är bra, men dom dagar jag jobbar blir ändå slitiga. Ibland tänker jag att lättast vore att göra som alla andra. Men det går inte. Har väl tankarna satt igång om hur man ska leva så finns dom där hela tiden nästan. Sen är jag ingen sån där a-person som klarar av en stor familj och heltidsarbete. Jag klarar nog inte av heltidsarbete överhuvudtaget.