onsdag 7 december 2011

Äntligen

Min man hittade dom, jobbnycklarna, i ett pennfodral. Man kan undra hur jag tänkte när jag stoppade ner dom där. Nu kan jag sova i natt. Tack snälla gud eller nått eller nån. Jag tänkte hur jag skulle ringa till min chef imorgon och berätta. Hon som är förkyld och hemma just nu och som bäst håller på och leder en hel flytt av ett bibliotek. Jag såg också framför mig hur alla lås på den skola dit en av nycklarna gick skulle behöva bytas. Jag tänkte också på att jag kanske hade tappat nycklarna på parkeringen utanför jobbet och att någon hittade dom där och skulle bryta sig in i natt och ta alla datorerna eller tjuva alla böckerna (en riktig bokslukare). Eller att vi kanske skulle behöva byta det låset också fast vi ska flytta om några dagar. Hur ingen skulle tycka om mig och tänka typiskt henne.

Ungefär så har jag tänkt i två, tre dagar nu.

2 kommentarer:

Familjen Tapper-Kaller sa...

Vad skönt! Vilken befrielse! Jag förstår precis din känsla.
Jag vet hur förfärligt jobbigt det känns när man tror att man klantat till sig alldeles.
Kram.

Maria sa...

Ja vilken befrielse det var. Så tänker jag att jag aldrig mer ska tappa bort någonting. Det har jag inte kunnat hålla för nu är min mobil borta. Kram