Jag har sprungit på löpband idag och det är jobbigt, tråkigt och varmt men oerhört tillfredsställande när man klarat av det. Att det gick den här gången också och att jag sprang så långt jag hade tänkt gör mig jätte glad så här efteråt. Ute så springer jag tills jag kommer hem igen och jag skulle aldrig kunna tänka mig att börja gå för att det är för jobbigt.
Men på ett sådant där band så finns det ju inget mål, mer än i mitt huvud förstås, så egentligen kan jag börja gå när som helst. Förra vintern när jag sprang mycket inomhus hade jag stora problem med det, plötsligt hade jag bara stannat och börjat gå. Jag förstod nästan inte själv hur det hade gått till, vilken makt som styrde över mig och sa till mig att sluta springa.
Men nu springer jag väldigt sällan inomhus, men någon gång ibland kan jag göra det för att öva mitt huvud att inte ge upp. För helst vill jag inte springa alls och det är den helt sanna versionen. Varje gång jag ska ta på mig springkläder får jag kämpa med mig själv jätte mycket. Ibland tar det en timme att ta på sig t-shirt, shorts och gympaskor...
4 kommentarer:
Så duktig du är!! Önskar att jag också var i ett motionsskov - har helt kommit av mig!
Men åh, så skönt när man gjort det! Jag har sprungit både igår och idag och känner mig riktigt stolt... Måste göra någonting för att "orka med vardagen" och springa känns som enklaste lösningen. På med skorna och ut! Fast inte om det tar en timme att klä sig förstås... ;)
Duktiga du! Jag har aldrig i hela mitt liv ens stått på ett sådant där band. Jag tror jag skulle ramla av. =)
kram,
AnnaSv - som aldrig springer. Inte ens till bussen.
*ligger avsvimmad av beundran*
Skicka en kommentar