Äntligen fredag

Så känner jag. Sover för lite och med urinvägsinfektion på det och trasig värme i huset så har det blivit för mycket, men nu fredag. Imorgon tänker jag motionera. Göra bra saker för mig. Vända den här känsliga kroppen så den blir glad igen. Och värmen funkar igen. Jag tror vår anläggning har varit trasig länge utan att vi förstått det, det antydde elräkningen jag fick igår iallafall och då blir den nog sju resor värre i februari när det har varit så kallt ute och värmen inte funkar som den ska. Jag oroar mig redan. 

Min man har lagat middag nu och Signe lagar chokladmousse. Det är skönt, nästan lyxigt. Jag funderar, från det ena till det andra, på att jag borde skaffa mig ett par pantalonger i ull efter den här urinvägsinfektionen. Känner att den kom när det blev kallt och jag satt på en kall cykelsadel. Nu har jag väl blivit tant på riktigt. Läsglasögon har jag ju också skaffat mig. Och helst vill jag sy och sticka. Mat lagar jag ju mest och bakar bröd. Men städa kan jag ju inte så där blir det rejält minus på tantkontot.

Jag tänker mer och mer på att jag känner mig lite lurad. Det låter dumt, jag vet. Men varför var det där jobbet så viktigt att få när jag hade fyra små barn under 5 år. Jag hade velat att till exempel min mamma hade sagt att nu får du inte stressa upp dig över att du inte har något fast jobb. Nu är det här det viktigaste. Det andra löser sig. Lätt för mig att säga nu, säger en annan röst inom mig då. Men ändå. Jag kan inte beskriva den tiden. Skulle jag tänka på den riktigt ordentligt är jag rädd för att jag skulle börja gråta. Tänk om samhället var lite snällare. Var sak har sin tid och det finns en plats för alla. Men så är det inte. Det finns ingen plats för alla, eller så känns det iallafall, du måste passa in, vara lite framåt, synas. Jag vet inte hur jag kom in på det här. Men jag har väl kommit till en ålder då man börjar se bakåt.