Sorgen

Plötsligt tänker jag på pappa. Att han grät varje gång vi skulle åka hem på slutet. Vi sågs lite tätare på slutet. Och han grät. Som om han visste. Det var länge sedan jag grät över honom. Men nu kom tankarna tillbaka. Jag kände ju inte honom på riktigt, men dom där tårarna var på något vis en öppning. Synd att dom kom så sent. Jag menar inte att han var en hård och okänslig person innan, snarare tvärtom. Men att komma nära var så svårt.