Kycklingben

En ouppackad matsäck har nu fått konsekvenser. Det kanske var på tiden att den fick det. För hur många påsar och väskor med blöta grejer, mögliga grejer, gammal före detta varm choklad och annat gammalt fika packas inte upp i den här familjen? Hur många som helst. Men det var ju inte meningen att Otis skulle hitta några gamla kycklingben och tugga i sig. Nu har jag ringt veterinären och gett honom sparris och en särskild olja köpt på Apoteket. Det blev många små ärenden att utföra så här på morgonkvisten. Tur att jag har sovit bra och nästan skulle vilja kalla mig pigg. Så pigg som jag kan vara en dag i januari.

Han var duktig och fick vänta i bilen när jag sprang in och handlade allt. Jag vågade inte lämna honom ensam hemma för tänk om han skulle bli tvärdålig ensam hemma. Nu börjar jag känna mig som min man som häromdagen låg på soffan bredvid Otis och sa att han älskade honom. Vi älskar nog honom alla, men det där var lite extra gulligt. Jag skrattade ganska länge. Den lilla hunden och den stora pappan. Det har visat sig att min man är en riktig hundmänniska. Vi får nog alltid ha hund här hemma, bara ingen blir allergisk förstås. Men nu håller vi tummarna att den här behandlingen har lyckats.