Jag satt i bilen på väg hem från jobbet och lyssnade på Allan Edwall när han sjunger sina visor. Jag kom på mig själv med att sitta och le alldeles för mig själv fast det är en massa vemod i dem. Och så tänkte jag att om jag är en sång så är jag nog en sån där visa. Och härom veckan såg jag filmen Juno som var så bra. Se den om ni inte har sett den! Den handlar om en 16-årig tjej som blir gravid. Jag kanske skrev om den förut, jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg. Men när jag tänkte på Allan Edwall, så började jag tänka på den filmen, jag vet inte varför. Men som hon var skulle jag gärna velat vara som tonåring. Så modig, stark, mjuk, fördomsfri och originell.
När jag kom till dotterns skola så fick jag höra att hon hade blivit arg och kastat något legobygge i golvet och sen var det något med någon kompis som det hade blivit knas med. Igår var min man på utvecklingssamtal och allt var så bra. Det går så bra i skolan och annars också för henne. Det enda är att hon har så svårt att sitta still, det liksom kryper i henne, men hennes fröken sa att det är så för några i varje klass och hon hade själv varit så. Det var lugnande och tröstande ord. Så från tröstedag till orosdag. Jag kunde inte själv sitta still när jag var yngre så jag vet hur det är, men jag oroar mig ändå. Så oroar jag mig för kompisar och att hon prövar gränser fast allra mest här hemma. Det lilla hon gjort i skolan idag, som de nu tyckte var avslutat, växer inom mig till ett enda orostrassel. Hur ska det bli? Kommer det att bli bra? Kommer hon att bli ensam? Hon älskar att vara med grannflickan, det är en tröst såna här krångeldagar.
Hon har svårt att gå upp på morgonen också och idag ska hon få en egen väckarklocka och hennes storebror som också börjar vara rejält morgontrött. Jag tror på att omfördela ansvaret lite här hemma. Hon önskade någon med någon DisneyNallepuh och det får det bli bara hon kommer upp.
6 kommentarer:
Ack ja, våra barn, de bereder oss mycket av det ena och det andra,jag känner igen mig i det du skriver om att oroa sig för barna, jag har ju som sagt skrivit om min sons inlärningsproblem, och nog undrar man ju hur han ska fixa ett jobb en gång i tiden, när man ska tjata vareviga dag för att få han att ens ta hem läxorna redan nu i fyran...rubriken på ditt inlägg beskrev så bra hur det är här i livet!
Jag funderar över rubriken fortfarande.........gränsen är TUNN, men den FINNS,och alltså så finns den åt båda hållen, på gott och ont.......hm hm hmmmmm........Selma tuffar vidare i sitt tänkande....ha en god afton!.....
Känner igen oron...
Vi har skaffat väckarklocka åt K. Jättebra, så hon får sköta sitt uppvaknande själv. Annars blev hon mest sur över att bli väckt...
He Selma
Ja jag är också sån oroar mig för framtiden. Jag skulle vilja vara en som kunde skaka av mig lite istället.
Ja gränsen finns, jag var på den bättre sidan när jag vaknade i morse men sen gick det utför. Verkligen på gott och ont.
Hej Maria
Vad bra att höra att det funkar med väckaklocka. Då håller jag tummarna att det funkar här.
Ja, det är inte lätt med barnen, skolan och kompisarna. Jag oroar mig också en hel del, mest eftersom det finns så få barn här..men det är bara att ta det som det kommer och se till att oron inte tar över...det ordnar sig oftast...
Hej
Ja man får tänka på det att det oftast ordnar sig så man inte låter sig helt styras av orostankar.
Skicka en kommentar